Zimmerman har aldrig varit bättre

Var och varannan konstnär här i trakten tycks nu förmå kliva ut ur sig själv och prestera nya verk av helt ny fräschör. Ulla Zimmerman är den senaste att döma av vad som nu händer på Flaménska.

Hon har i och för sig varit personlig nog ända sen studietiden på Konstakademien i början på 60-talet. Hon har alltid stått på realistisk och humanistisk grund, oftast med ett helt eget bett.

En av hennes första utställningar betitlades Visst faen är jag född, men inte till brottsling. Sedermera har hon gjort mängder av konstnärliga arbetsplatsreportage, från tung industri till sjukhus, gått på sjön, arbetat med sjuka och funktionsstörda, alltid med en blick för de små och udda och med ett stort humanitärt patos, därtill gett ut böcker och gjort scenografier.

Detta realistiska, rentav funktionella grepp ger hon nu en överraskande ny tolkning. ?

Nu beträder hon likafullt helt ny mark, även hon genom att i viss mån gå tillbaka till klassikerna och applicera dem på det kaotiska nuet. Redan vid entrén möter vi två parafraser på Monets Näckrosdamm men i ett slags nordisk färgsättning.

Över huvud taget höjer hon sin färgtemperatur åtskilligt, ibland rentav åt det expressionistiska hållet, men i nästan varje bild kan vi tolka in en nutidsreaktion mot vad vi håller på att göra med vår värld.

Ett återkommande tema är olika typer av hinderlöpare som kraftfullt tar sig över hindren i sin väg, ett annat en något ödesmättad solnedgångsstämning eller en isig ton som direkt talar till ens? psyke. Men i stället för att som tidigare oftast vara realistiskt förankrat får bildspråket en mer manande karaktär, en ny kraftfull skönhet. Risiga skogsbilder med ton av Rune Claessons vindfällen får en saftighet redan i färgen som signalerar en van skogsvandrares blick för naturens egenkraft och förmåga till återfödsel.

Bilderna av ett kalkstensbrott i Dalsland kunde lika väl tolkas som kåkstäder i Brasilien, med en enorm potential av överlevnadskraft. Varje bild laddar på sätt och vis upp oss till insikt och motståndsförmåga.

Detta drag understryks av hennes nya metod att måla på en överlagrad grund av sönderriven akrylduk, med en grov, kraftfull collagekaraktär som resultat, återigen med samma maning att det aldrig är för sent att bygga något nytt ur kaos och skenbar förintelse.

Allra starkast kommer detta budskap fram i polytyken i fyra delar från Island, både kargheten, den blå färgens varma mjukhet och de tydligen badande figurernas utsatthet.

Vackrare har Ulla Zimmerman aldrig målat och knappast heller med lika manande associationsrikedom.

Rolf Haglund