Våra rötter i skogen
Johannes Ekman, kulturjournalist på Sveriges Radio, har skrivit en tjock bok om oss och skogen. Om våra rötter i skogarna, om vår framfart i dem. Ett arbete så mångsidigt och omfattande att det bara kan ha sin källa i kärlek till ämnet. Själv säger han: ”Min ambition har varit att vidga och om möjligt fördjupa perspektiven – att göra ett slags kulturjournalistens svep över det väldiga fältet.”
Ekman vill ”förena sakprosa med mycket poesi”. Han citerar flitigt ur främst den svenska litteraturens rika förråd av skogspoesi
och även -prosa. Poesi kan förmedla vad ingen sakprosa förmår: ”Den bästa poesin vidgar vår upplevelse av världen.”
Jag läste och läste och undrade: Tänder det inte snart? Nå, tänkte jag, en sån här bok ska man förstås inte sträckläsa, det blir orättvist.
Så tog jag cykeln till skogen. Det regnade; granarna dröp, luften dröp. Stigen gick ut på en skogsrygg mot ljusa kalhyggen. Till slut stod jag där, och stigen slank vidare mellan snåren med övermogna hallon. Jag visste mycket väl att jag nästan hade förirrat mig in i en skogsbruksplan. Men ändå: Skogen hade kvar lite av sin tjusning. Den visade fram sina förs-ta kantareller knappt större än guldtänder, den fanns där med sitt regnsus, med sorlet från en damm. Och jag tänkte: Ha, skogen väntar ut oss. Känslan av fri rymd flög som en pil långt in i framtiden.
Hemma tog jag boken igen och minsann, nu var läsningen ett nöje. Nu var det lätt att se vilken rik källa till kunskap om och upplevelse av våra skogsrötter boken är. Det som hade låst mig före skogspromenaden var en vaknande, oförlöst skogslängtan.
Ändå har jag frågat mig under läsningen: Hur fungerar den här blandningen av prosa och rikliga men korta citat? Det är som om citaten inte riktigt hinner ta, innan den i och för sig välskrivna prosan börjar igen. Och Ekman kan sitt ämne bra, de missar jag funnit är få. Men om han ändå hade kommit fram ibland ur sin journalistprosa och delat med sig av sina egna upplevelser! Han gör det också på ett par tre ställen, men kort och blygt.
Boken börjar i sällskap med författaren i Nackaskogarna nära Stockholm. Så besöker vi det förflutnas skogar, storskogarna i Sverige, Tiveden, Kolmården och Ödmården, bläddrar i idéhistoria, inte minst intressant den nazistiska, låter resenärer i Skogssverige berätta, läser om enskilda trädarter, möter skogens varelser, även de i regel osynliga. Diktarnas och spelmännens skogar fann jag särskilt intressanta, till exempel avsnittet ”Tranströmer och skogens hemliga papper”. Liksom skogarna i konsten.
Skogens mer dolda väsen som huldran, vittrorna, älvorna, trollen och andra vet poeter en del om, men så snart andra försöker beskriva dem förvandlas de lätt till ett gråfolk på hjärnloftet. Men bor de bara där? Jag är inte så säker. Visst finns det mycket övertro, men vi är alltför präglade av en materialistisk kultur för att riktigt förstå vad skogen är.
Materialismen, det fula trollet, grinar mot oss i ekonomiskogarna. Jag föredrar riktiga troll. Visst, skogen är viktig för vårt välstånd. Men är det verkligen välstånd att köpa en ännu större platt-teve eller en ny stadsjeep eller flänga till Thailand? Skogen är värd något bättre.
Så framvisar boken den klyvnad som finns inom oss alla. Skogen dit vi har rötter, längtan. Och skogen som inkomstkälla.
Vad jag saknar i boken är några rader om skogen i framtiden, i vår allt varmare värld, när granarna är på väg norrut igen och skogslandskapet redan har börjat ändras i Södra Sverige.
När Johannes Ekman skrev ”sista ordet” på sin bok kom Kerstin Ekmans essäbok Herrarna i skogen. Den senare ger den starkare läsupplevelsen. Men båda böckerna behövs. Båda är tecken i tiden. Båda visar hur djupa skogens rötter i oss är. Läs båda, men framför allt, gå ut i skogen och lämna motionsspåret!
Kjell Andersson
