Ut i det okända

Maurits Ylitalo fick en rivstart med flera uppmärksammade separatutställningar nästan direkt efter det han gått ut Valand 2004. Nu infriar han förväntningarna med en utställning på Ålgården, lika infallsrik som skiftande mellan olika tekniker. Med total frihet kastar han sig ut i det okända. Sökandet förblir det viktiga, intuition och fantasi vägledare. Dröm och saga blandas med realitet.

Så blir hans milt plirande uggla inte bara en bild av en fågel utan något mycket mer: en sinnebild för klokhet och behärskning. Dess outgrundliga, forskande blick förmedlar ett lugn och en trygghetskänsla som de ödsligt spretande trädgrenarna i bakgrunden inte rår på.

I målningen Slottet är tonen en helt annan, med ett inslag av rå, kylig skärpa. Det sagobetonade landskapet är uppbyggt med en raffinerad collageteknik där till och med den dystre riddaren verkar hopsatt av olika bitar. Det är den klassiska folksagan i ett nötskal, med sin suggestiva blandning av levnadsvisdom, grymhet, spänning och romantik – Maurits Ylitalos bilder gör avtryck som dröjer sig kvar.

Vilken lycka att Eva Hilds och Malena Karlssons vägar har korsats – en mer fulländad skönhetsupplevelse än deras gemensamma utställning på Galleri Jeanette Ölund är svår att tänka sig. Eva Hilds skulpturer och Malena Karlssons textilkonst har mycket gemensamt men är också tillräckligt olika för att skapa spänning i rummet.

Det som förenar dem är den starka hängivenheten till ett krävande och tidsödande hantverk, fingertoppskänslighet i materialhanteringen och koncentration i kompositionen. Båda arbetar i viss mån abstrakt – det går inte att säga exakt vad det är man ser – ändå upplever jag deras formspråk som ytterst konkret.

Eva Hilds kritvita stengodsskapelser med sina ofattbart tunna vindlingar och påtagligt anatomiska karaktär ger en påminnelse både om livets skönhet och dess skörhet. Här blir mellanrumsformerna och håligheterna lika viktiga som materialet som skapar dem.

Malena Karlsson har utvidgat sitt konstnärliga register. I botten finns fortfarande hennes fantastiska broderier där hon bara genom att lägga stygnen åt olika håll skapar livfulla kontraster mellan mörker och ljus.

Nu kombinerar hon sina textila arbeten med fotobaserad grafik i en lyckosam symbios. Genom de olika lagren åstadkommer hon ett förtätat djup, en antydan om något flyktigt förbipasserande: en skugga på ett tyg, en vind som drar genom träden utanför fönstret. Och i de låga pallarnas vaxbatik har hon helt låtit slumpen styra mot fantasieggande satellitkartbilder över ”platser jag aldrig besökt”.

Inger Landström