Uppskriven debutant imponerar stort

I Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja möter vi en ung man från Vietnam, uppvuxen i Australien, som hoppat av advokatkarriären för att gå en författarutbildning i Iowa – och där har vi alltså Nam Les biografi i kortformat. I novellen har han skrivkramp. Hans omgivning förstår det inte, eftersom han ju ”alltid kan skriva om Vietnam”.

Just därför.

Å ena sidan äckelkänslan när agenter uppmuntrar honom att klistra en stor etikett på sig själv med titeln ”etnisk författare”. Å andra sidan kursarna som klankar ner på användandet av billig exotism.

Att tvivla på sin egen plats och existensberättigande hör till varje insiktsfull författares vardag. Nam Le stirrar tvivlen rakt i ansiktet och gör upp med dem på debutens första 24 sidor. I novellen låter han läsaren veta att det här inte kom till först av Båtens sju berättelser, men den framstår ändå som ett genombrott. Bara den hade varit nog för att inse att Nam Le har banat vägen väl för den roman har just nu arbetar på. Men det är de följande sex historierna som övertygar mig om att den kommer att bli ett mästerverk.

Det spelar nämligen ingen roll om 30-årige Nam Le skriver om sig själv, om gatubarn i Colombia, en Bukowski-liknande konstnär eller om en amerikanska som åker till Teheran. Han är fullständigt närvarande och trovärdig oavsett gestalt. Protagonisterna i Båten skiljer sig så tydligt åt att mångfalden blir ett mönster, Nam Le tycks hela tiden vilja utmana sig själv med en ännu en helt främmande miljö att göra research på och ännu en oväntad rollfigur att gå in i.

På så sätt är Båten precis vad en första novellsamling ska vara; en del av utbildningen. Skillnaden är att Nam Le redan är klar. Förhoppningsvis inte färdig, men klar.

Han håller redan världsklass i sitt bildspråk, persontecknande, dialogflyt och sätt att bygga berättelser. Framförallt besitter han redan den överblick och disciplin som behövs för att skala bort allt överflödigt och låta läsaren fylla i.

Genom alla Båtens sju noveller går min hjärna på högvarv.

Berättelserna överraskar ständigt, med undantag för Hiroshima, där Nam Le använder titeln och små detaljer för att snabbt göra klart vilken ödesdiger morgon som väntar. Sedan använder han istället en liten flickas inre monolog för att skapa driv, och bygger upp ett ursinnigt crescendo till ett slut som fortfarande ringer i mitt huvud. Berättargreppet i Hiroshima känns också som ett test. Nam Le tar sig igenom även det med en guldstjärna.

I skrivande stund är han i Stockholm för att gästa kulturhusets internationella författarscen. Efter alla hyllningar tror jag knappast att han behöver det, men jag tänker ändå gå dit och försöka ge honom en klapp på axeln. Bra gjort, Mr. Le. Otroligt imponerande.

Joel Sjöö