Uppfyllda förväntningar
Han tillhör väl knappast de verkliga lågoddsarna, men Javier Marías namn dyker upp då och då när det vankas årliga Nobelprisspekulationer.
I hemlandet Spanien är han vida prisad och läst, och hans böcker finns översatta till en rad olika språk. På svenska är han dubbelt aktuell.
I Panacheserien utkommer romanen Alla själar, och omslagsfliken talar om influenser från mästare som Proust och Nabokov; själv vill jag minnas att jag någon gång hört Marías nämnas i samma andetag som Sebald. Dessutom sägs han ha omfattande kunskaper om äldre engelsk litteratur i allmänhet, och kanske då Shake-speare i synnerhet.
Det är sammanhang och författarnamn som skapar förväntningar, rentav förpliktigar på ett närmast orimligt sätt. Och man behöver förvisso inte läsa många sidor för att inse varför jämförelserna görs. Spåren är tydliga i de långa, vindlande meningarna med semikolon på semikolon, de många utvikningarna, blinkningarna och allusionerna, i förmågan att låta en detalj (en blick, en doft, en replik) sätta igång en oändlig kedja av associationer och minnen.
Handlingen i Alla själar, intrigen i traditionell mening, är snabbt sammanfattad. En spansk gästforskare vid universitetet i Oxford vantrivs i de akademiska kretsarna, en spänd miljö präglad av hierarkier och förställning. På stadens antikvariat letar han förstautgåvor av bortglömda författare, och snart inleder han en hemlig romans med en gift kvinna.
Det är i skärningspunkten mellan dessa begivenheter som den litterära spänningen uppkommer i form av framkallade minnesbilder, psykologisk begrundan och en intrikat väv som också rymmer inslag av spionage och svartsjuka. Bit för bit läggs delarna samman, mödosamt och med stor preci-
sion. Det händer att den språkliga skärpan övergår i ett okontrollerat ordflöde, men långa stunder är boken briljant.
Metoden och motivet kommer delvis igen i I morgon under striden, tänk på mig, en roman där Javier Marías av en simpel otrohetsaffär gör en raffinerad filosofisk thriller. Titeln är hämtad från Shake-speares Rickard III där citatet fortsätter ”låt falla ditt slöa svärd, och bäva, du skall dö”, uttalat av lady Annes vålnad om natten när hon hemsöker konungen.
Repliken genljuder romanen igenom, återkommande och obönhörlig. Den som hemsöks, bokens berättare, har i inledningskapitlet legat i en främmande mans säng och hållit om dennes fru i hennes dödsögonblick. Oskyldig till hennes död, men tyngd av skuld i annan bemärkelse, lämnar han kvinnan och hennes tvåårige son i lägenheten. Han överväger att underrätta maken, som är på affärsresa utomlands, men förmår inte göra det.
Upptakten är lysande. Det hela utspelar sig inom loppet av kanske femton minuter, från det att kvinnan avbryter smekningarna till att berättaren avviker i en taxi, men tar ändå åttio sidor i anspråk. Det är en formidabel uppvisning i berättarkonst, med viga språng och exakta detaljer som drar ut på spänningen utan att förlora ett uns av koncentration.
Berättaren överger platsen i fråga, men händelsen följer honom, som tvivel, skuldkänslor och frågor: Hur många timmar hann gå innan mannen fick beskedet? Vem fann den döda? Och framför allt: hur gick det med pojken?
För att få svar, och för att uthärda, söker han upp den dödas familj, utan att röja sin verkliga identitet och sina egentliga avsikter. Det blir en prövning, för de inblandade och för läsaren, och trots att den inledande glansen successivt mattas en aning (boken är på över fyra hundra sidor) består spänningen och läsvärdet ända till slutet.
Peter Viktorsson
