Tröst för halvkrisiga familjer

För kallades det vardag. Nu är den dagliga hetsen kring att få ihop dagislämning, en strålande karriär, surdegsbrödbak och skjuts till barnyogaklassen försedd med egen titel minsann. Och om man stoppar det där lilla ögonbrynet som är på väg upp för att underlätta himlande ögon och om man samtidigt inte kröker munnen i ett menande, föraktfullt leende så är just livspussel faktiskt ett ord som finns därför att många upplever sin vardag som just ett pussel.

Dagens trettionåntings tillhör både-och-generationen. Vi vill ha både karriär och familj. Det är inte alltid snutet ur näsan, men vi kämpar på. Vi pusslar, tricksar och fixar. Varför? För att vi samtidigt försöker leva jämlikt, det är ju det det handlar om allra mest. Förr, när alla hann med allt och mattfransarna var kammade, var det för att många kvinnor gick ner på deltid när barnen kommit. (Med allt vad det innebär i ökad mängd hemarbete, stress när man väl är på jobbet, mindre pension och så vidare.) Så är det inte längre och det, tillsammans med ökade krav på ett renoverat hem, en utvecklande fritid, hemlagat och välsminkat sätter oss, och framför allt kvinnor, i en kravfylld rävsax.

Huvudpersonerna i Pia Hintzes tredje roman Älskling har gått just i den fällan. Innan barnet: kära i varandra och med all tid i världen att gå upp i sina arbeten och karriärer. Efter barnet: han kör på som innan medan hon blir kvar hemma, först mammaledig och sedan med allt nytt ansvar för barnet, Halloween-dräkter och dammsugning. Som ligger kvar hos henne även efter att hon börjat arbeta igen. Ojämlikheten kommer som en Mårran på posten. I maklig takt börjar det barka åt fanders.

Problemet med livspussel är förmodligen inte själva fenomenet i sig utan dess uttolkare. Somliga med ett hysteriskt smil fastsmetat i ansiktet och en obändig vilja att ta det med en klackspark. De är tokiga, charmiga och har klädspons från Odd Molly. De bär sitt välregisserade familjekaos som den sista droppen vatten. Andra gör en poäng av hur tungt allting är och får småbarnsåren att klinga på samma sätt som digerdöden. Att lyssna till dem får mig alltid att undra vem som egentligen tvingade på dem det spikförsedda oket att över huvud taget skaffa barn.

Pia Hintze lyckas lägga sig någonstans däremellan, på ett plan som känns verkligt och ärligt. Mänskligt, om inte det var ett så fånigt ord. Språket är enkelt och ledigt och passar bra med Hintzes konkreta exempel ur en vardag som pågår trots att den borde pausa och ägna sig helhjärtat åt familjeterapin ett slag. Kanske att bipersonerna ibland känns lite väl yxiga. En Birgit heter plötsligt Berit för att sedan återgå till att kallas Birgit- jojo, vi fattar typen.

Men på det stora hela en rak och rejäl tröstroman för alla halvkrisiga familjer som finner styrka i att känna igen sig.

Rebecka Åhlund