Traditionellt och närgånget

Kyrkans kör var förstärkt till över 30 röster med Elisabet Feldt som fin sopransolist. Borås Salongsensemble har växt ut till en kompetent sinfonietta, och ett av stans nya musikfynd Daniel Johansson imponerade vid orgel och cembalo, under Margaretha Skoglunds inspirerande ledning.

Programmet svängde kring årets 250-årsjubilar Händel, med nio inslag ur oratoriet Messias, kringgärdade av Otto Olssons Advent, Voglers Hosianna, Telemanns dito, Corellis Julkonsert, Mozarts Exsultate jubilate och psalmerna Bereden väg för Herran och Det susar genom livets strid.

Säsongsmusik av detta slag får sitt fulla värde i rättan tid. Ögonblickligen slår den an stämningen, som Olssons ståtliga Advent. Därför är jag en vän av advents-, lucia- och julkonserter, men bara en gång årligen. Musikradions dagliga nernötning av klassikerna är i längden förkastlig, och desto finare var nu att höra hur Margaretha Skoglund varvade det kända och det okända – i rättan tid.

Ett sådant inslag var Corellis utsökta Julkonsert, skriven för julens katolska midnattsmässa och en musik utan vilken Händel knappast existerat. Också Händel måste sparas på för att vi ska kunna drabbas av klangprakten, som här med en kör som var drygt 50 procent större än de 20 sångare Händel själv använde vid uruppförandet av Messias på en music-hall i Dublin 1742. Elisabet Feldt gjorde en mycket stark insats i de tre sopranariorna, därav oratoriets egentliga slutnummer (då lagt efter Halleluja-kören), Jenny Linds gamla praktaria Jag vet att min förlossare lever. Roligt var också att få höra oratoriets enda rena orkesternummer, den milda pastoralsinfonian Pifa (betyder herdepipa eller skalmeja). Ett annat succénummer för Elisabet Feldt var Mozarts Exsultate jubilate, skrivet för kastraten Venanzio Rauzzini, där hon förnämligt fångade musikens dramatiska kraft.

Rolf Haglund