Tower styr läsaren med gummiband
Däremellan deprimerande interiörer från sunkiga, knappt människovärdiga bostäder där det luktar surt av kroppslig förruttnelse och känslomässig förbittring.
Det USA som träder fram i Wells Towers hyllade novellsamling är mer fult än vackert. Det befolkas av människor (mestadels män) som har påtagliga problem med att kommunicera. Dialogen är ofta demonstrativt icke-verbal och vilar på ett underliggande isberg av lagrad aggression och livsleda. Relationerna präglas av maktspel som i sin tur grundas på oönskade känslor: skavande syskonrivalitet i ”Fristad”, maktlöshet inför en fars demens i ”Betydande insatser” eller avundsjuka mellan två tonårskusiner i ”Det vilda Amerika”.
De inledande novellerna är ganska lika sinsemellan, men sedan följer några välbehövliga kontraster, främst ”Dörren i ditt öga”, där en äldre man inleder ett djuplodande samtal med dotterns granne, som visar sig vara knarklangare, och den mycket suggestiva ”På tivolit”, där vi får följa en rad olika personer på deras riskabla karusellfärd genom en mörk och hotfull, starkt symbolladdad miniatyrvärld.
Wells Tower arbetar med en sorts gummibandsteknik som omväxlande stöter bort och drar till sig läsaren. Den råa, likgiltiga tonen kompenseras av de för novellgenren obligatoriska helomvändningarna och av den språkliga virtuositet som kan beskriva en död fågelunge med orden: ”Den såg ut som ett halvkokt suddgummi som drömde om att en dag bli en prostituerad kvinna.”
Det är med andra ord en märklig upplevelse att läsa Härjat och bränt, och konstigast av allt är att författaren avslutar sin samtidsexposé med en berättelse från vikingatiden. Några nordbor ger sig ut på havet för att återigen hemsöka irländska Lindisfarne, och bisarra ordväxlingar avlöser varandra när irländarna försöker få plundrarna att förstå att de inte har så mycket att hämta eftersom det mesta redan är, just det, härjat och bränt.
Towers fritt fabulerande uppdatering av vikingakulturen är inte helt lätt att svälja, men slutnovellens betydelse döljer sig främst i dess överraskande poänger. Under nordmännens grymhet, som också utgör kulmen på bokens långa berättelse om egennytta och brutalitet, blommar ömheten ut: ”Man önskar att man hatade sin fru och sina barn, för man vet vad världen kommer att göra med dem, eftersom man själv har gjort en del av de sakerna mot andra.”
Det är svårt att tänka sig ett mer långsökt stilgrepp, men effekten är stark.
Maria Store
