Toppbetyg till hiphoparen NAS
Regnet öser ner, snoret rinner ur min nyförkylda näsa och kylan börjar tränga in i kroppen. Allt det angenäma som Way Out West bjöd på bara ett dygn tidigare är väck. Då går Nasir bin Olu Dara Jones upp på scenen och bara blåser bort allt det dåliga med en timme renodlad hiphop-underhållning.
Från Hip hop is dead till avslutningen med One mic är det en sammanhängande parad av tungt svängande hits. I nummer som Sly Fox och Hate me now är gunget så brutalt att lervällingen som Göteborg vilar på dallrar som en brylépudding.
Bandet är exceptionellt. Som alla andra stora r’n’b- och hiphopkompband är de snortajta, men här finns också en energi och spelglädje jag aldrig sett maken till. De eldas på av mick-maestron Nas, som visar varför han med jämna mellanrum utnämns till världens bäste MC.
Efter att i snart tjugo år smugit strax bakom storstjärnor som Eminem och Jay-Z visar den här timmen att Nas kommer att vara bland dem när det blir dags att summera hiphophistorien. Han har samlat ihop en imponerande hitparad som räcker konserten ut, trots att alla låtar kortas ner till halva längden eller mindre.
Setet är som ett långt Nas-medley, men känns aldrig snuttifierat. Istället fungerar taktiken perfekt, publiken håller sig på tå och hoppandet och armvevandet får ny energi varje gång bandet byter låt. Efter avslutande One mic är regnet borta och mina livsandar tillbaka. En hiphopshow på en stor festivalscen går inte att göra bättre än så här.
