Svenska läger under kriget
Det har berättats en anekdot om ett par engelska besökare hos Herman Göring, som uttryckte sitt ogillande av de tyska koncentrationslägren. Göring skall då ha läst högt ur en uppslagsbok: Koncentrationsläger, administrativt förfarande, praktiserat av britterna i boerkriget...
Tjockisen på Karinhall hade en poäng. Koncentrationslägren var ingen tysk uppfinning. Men allt eftersom ordet kom att identifieras med de nazistiska utrotningslägren blev det angeläget att hantera det varsamt. I boken om de läger, som etablerades under andra världskriget med syftet att temporärt isolera obekväma utlänningar från det svenska samhället, inskärper också författarna Tobias Berglund och Niclas Sennerteg denna distinktion med önskvärd skärpa.
”Koncentrationsläger” figurerar här i sin ursprungliga betydelse: ett administrativt tvångsförfarande för vilket regeringen utövade högsta ansvaret. Detta ledde till att Sverige fick sin egen lägerarkipelag, de flesta öar placerade i landets nordliga glesbygder. Det låg i myndigheternas intresse både att denna verksamhet sköttes diskret .
Berglund/Sennerteg har kommit fram till att cirka 3000 utlänningar satt internerade i längre eller kortare perioder, som mest 1500 samtidigt. Förhållandena var mer eller mindre rigorösa mellan olika läger och från tid till tid. Det var hårdare i början under Tysklands offensiva år när de intagna dominerades av judar och kommunister. Liksom den svenska politiken i övrigt anpassades besluten om internering efter riskbedömningar utifrån det storpolitiska dagsläget.
Det förekom inte tortyr eller annan fysisk brutalitet. Men den psykiska pressen kunde verka nerbrytande. Internerna hade ingen möjlighet att försvara sig inför domstol, de fick varken veta skälen till att de placerades i läger eller hur länge de måste stanna där. Trots allt var ändå för de flesta en svensk internering att föredra framför att bli utlämnad. Militärer på rymmen hade skickats tillbaka till Norge eller Finland och en säker död.
Högsta ansvaret för lägren låg på Socialdepartementet under ledning av en av svensk politiks grand old men och en av dess coming men: Gustav Möller och Tage Erlander. Deras uppgift var inte avundsvärd. De tycks ha hanterat den utan större skrupler.
Boken har med sina 30- och 40-talsinteriörer stort allmänintresse. Den ger samtidigt en speciell aspekt på Sveriges manövrerande genom sex krigsår med bevarad fred som praktiskt taget enda ledfyr. Heroiskt var det inte men säkert i samklang med vad majoriteten av svenskarna ville.
”Sandlerkommissionen” med uppdrag att belysa vad som förekommit och var eventuellt ansvar skulle sökas togs också emot med en gäspning. Med sitt tassande förtjänade den heller inte mer.
Bengt Ingvar Ekman
