Svarta dikter med lekfull underton
Av författarna är jag nog mest avundsjuk på poeterna. Förmågan till språkliga kompressioner av avancerade ting, det som utmärker den gode poeten, är djupt beundransvärd.
Klarar men dessutom av, det för dikten ofta vanskliga, att driva politik inte bara mellan, utan även på raderna, ja, då har man kommit en bra bit på väg. Helene Rådbergs fjärde diktsamling, Det gula rummets små terapistycken, är sådan dikt. Att dess omslag pryds av en av målningarna i Karin Mamma Anderssons kollektion BUS/2007 minskar förstås inte glädjen över att få hålla den här volymen stadigt i nävarna.
Helene Rådberg, som debuterade 1998, har arbetat som bland annat vårdbiträde och fritidspedagog och den här diktsamlingen hämtar sina motiv främst från dessa två områden, men det som därför lätt skulle kunna bli till en tråkig socialrealistisk exposé blir istället här en explosiv, temperamentfull och ilsken (men samtidigt lekfull) politisk dikt som aldrig hemfaller åt simpel plakatradikalism.
En recensent skrev om Rådbergs förra diktsamling, En sorts mamma kallad, att den andades: ursinne, avsmak och sorg – jo, så är det nog här också, men bland de finurliga och ibland nästintill naiva kompositionerna smyger sig en glädje in, en glädje över att språket ändå kan räcka till för att i någon mån lindra den värsta sorgen över liv som havererar.
Inte mycket till ljusstråle kanske, men ändå. Jag blir i alla fall, på något märkligt sätt, glad av Helene Rådbergs ofta svarta dikt. Alla urindoftande gamla gubbar på avdelningen som skitit på sig till trots.µ
Per-Axel Svensson
