Svart komedi som lyckas
Danne och Micka tuggar tuggummi. De hänger på basketbollplanen sent om kvällarna och kollar tv i soffan. Nej, de är inte tonåringar längre. Men deras förälskelse är lika oskuldsfull som om det var den första i världen, eller åtminstone den första i Stockholmsförorten Fisksätra.
Maria Bloms Fishy är filmad med en grynig dv-kamera som lägger ett romantiskt skimmer över förortslivet. Miljonprogramhusen ser välkomnande hemtrevliga ut och snön skimrar nostalgiskt vit på bron över motorvägen. Ljuset i filmen är efterbearbetat vilket får färgerna att se ut som om de är pålagda. Det är en skön kontrast mot högupplösta, naturalistiska standardfilmer.
Samtidigt ger det en gammaldags stämning och en märklig likhet med ikonfilmer som Borta med vinden , även om innehållet skiljer sig åt. De har gemensamt den korniga filmkvaliteten och färgsjoken i technicolor. Och likheten understryker samtidigt det klassiska dilemmat i Fishy.
För kärleken är förbjuden: Danne är ihop med någon annan. David Gustavsson spelar med säker hand världens mest normala kille och lyckas få en träningsoverall att se ut som de mysigaste kläderna i världen. Danne har ett tråkigt jobb, älskar att se sport på tv och skulle aldrig göra slut med sin första tjej för någon annans skull. Han tillåter sig bara ett utlopp för sin frustration. Att boxa intensivt på flickvännen Jonnas tofflor som för att putta ut henne ur rummet.
My Bodell spelar suveränt den coola musikproducenten Micka som blir kär helt mot sin egen vilja. Hon är van att hänga på innerstadskrogar och byta kille till helgen. Micka har valt att arbeta med det hon brinner för och hon kan inte förstå Dannes inställning till livet. Ändå grips hon så starkt av förälskelsen i Danne att hon skulle ”ta en taxi för tusen kronor mitt i natten” om han ringde.
Också Paula McManus som den smått deprimerade Jonna gör en lysande insats. Redan från början blir man irriterad på hennes välspelade gnällighet. Mickas oförstående kompis Mio (Livia Millhagen) är lika rolig att titta på. Hon är som klippt ur Sex and the City och piffar upp filmen som ett knallrött läppstift.
Med Maria Bloms språk blir replikerna exakta. Det hörs att hon känner de människor hon porträtterar i idiomatiska uttryck och dialektala nyanser. Maria Blom skildrar karaktärerna med sådan omsorg att hon får dem att kännas som gamla bekanta.
Anna Dolatas scenografi är lika noggrann som Maria Bloms regi. Hemma hos Danne står den gröngrå tv-soffan av plysch som inget roligt händer i innan Micka dyker upp. Och hemma hos Micka är allt hippt, retro och lite alternativt. Så mycket att hon till Dannes stora fasa inte ens har en tv.
Skådespeleriet är intimt. I Fishy märks det tydligt att Maria Blom nyss har kommit från teatern in i filmskapandet. Man kan nästan höra scenanvisningarna: ”Micka ligger stilla under röda filten i koma av olycklig kärlek.” Hon vaknar bara till när bästa kompisen Mio kommer, som inte kan förstå varför kärleken ska vara så svår.
Fishy är en svart komedi utan sentimentalitet. Maria Blom berättar med både lojalitet och distans till sina karaktärer och låter slutet förbli plågsamt öppet. Precis som alla Memfis-filmer följs handlingen i Fishy av ett utmärkt musikval. Infinite Mass, Thomas Rusiak, Fint Tillsammans och Kristoffer Åström bland många andra hjälper till för att skapa en välbekant stämning och samtidigt hålla spänningen uppe. Ett säkert tecken på att filmen lyckats är att en stark längtan till Fisksätra plötsligt infinner sig.
Hedvig Weibul l
