Strålande om androgynt barn

I Mian Lodalens nya bok möter vi Connie, pojkflickan som tycker om att vara smutsig. Hon kan inte sitta still, stör på lektionerna, busar, fiser, spottar, skolkar, slåss och tjuvåker på bussen. Hon gör saker som ingen annan flicka i klassen gör.

Tillsammans med sin bästa kompis Kalle kidnappar hon tjejerna på fritis och binder fast dem i dockrummet. Hon vill ta på dem på ett fult sätt men avstår eftersom Kalle inte verkar ha samma ingivelse. Hennes beteende mottas minst sagt styvmoderligt eftersom hon är flicka och enligt allmän uppfattning borde uppföra sig bättre. Hon är medveten om glappet mellan henne och de andra flickorna på gården och konstaterar obekymrat att hon är en blandras. ”Jag är varken det ena eller det andra. Jag är bara jag.”

Connies mamma begick självmord strax efter förlossningen och dyker upp som en ängel i alla dagdrömmar. Connie uppfostras av mammans nervösa syster Britta och hennes sura man Lennart. Connies pappa är nämligen ingen lämplig vårdnadshavare. Han är själv ett stort barn.

Connies pappa talar med henne som om hon vore vuxen. Hon behöver aldrig söka upp äventyr när hon är med honom, han serverar dem på silverfat. Han sjunger snuskiga sånger till tonerna av sin gitarr. Han kidnappar trädgårdstomtar och kör som en biltjuv utan bilbälte. Han blir upprymd av stora tuttar och sprit. Han har en ny flickvän varje gång de träffas, snackar tattarslang och drar rövarhistorier om vilda resor världen över. Hans liv är hans teater.

Connie får tidigt lära sig att klara sig själv. Hennes vårdnadshavare är inte särskilt engagerade och pappan går inte att lita på. Han dyker upp när han känner för det, försvinner spårlöst och håller inte vad han lovat. Då ingen tar ansvar för Connie lär hon sig att skylla allt på sig själv. Hon är problembarnet, ungjäveln, dårens dotter. Allt hon gör blir fel.

Connies pappa har stora och trygga händer. Han är modig och vågar sig på saker som ingen annan törs. Men han kan inte skydda Connie. När hon utsätts för ett övergrepp medan han ligger och sover i rummet bredvid så ropar hon inte på hjälp eftersom hon inte litar på att han kommer att vakna. Sedan skyller hon allt på sig själv.

Connie ser på sin pappa genom barnets idealiserande ögon. Han är ofelbar, alla misstag han begår tillskriver hon sig själv. Det är ett destruktivt förhållande, hon vill till varje pris imponera på sin pappa. Hon vågar inte längre hoppas på hans kärlek men vill i alla fall bli sedd av honom. Och då måste hon överträffa honom.

Mian Lodalen skildrar det androgyna barnet på ett strålande sätt. Det är spännande att läsa om en pojkflicka som anammar sina egenskaper istället för skämmas över dem. Man väntar på det vanliga ”uppvaknandet” då hon får bröst, skaffar sig en kam och växer upp, men det kommer inte. Connie får helt enkelt vara den hon är.

Romanen byggs upp med hjälp av barnets blick. Vid sidan av lyckat återgivna barndomsfantasier ekar ibland en allt för tydlig vuxenröst, det blir på vissa ställen tydligt att det en vuxen som imiterar ett barn. Kanske beror detta på att Mian Lodalens bok påminner om en annan självbiografisk berättelse som kom ut förra året. En bok som också handlade om att växa upp med en strulig pappa som inte var som alla andra. Och där var tonen mitt i prick.

Cecilia Köljing