Stilen är budskapet

På 1960-talet, när bildmediet hade nått sin fulla kraft, satsade dåvarande högerpartiet hårt på sin unge ledare, Yngve Holmberg, som en svensk John F Kennedy. Men elegant ekipering och pojkaktig frisyr räckte inte för att övertyga, på något sätt tycktes inte hjärtat ha varit med, och partiledaren fick bli landshövding i Halmstad istället.

Allt berodde inte på teve, men Holmberg kom att framstå som ett spektakulärt exempel på det nya mediets styrka och begränsningar. Men det figurerar inte i Göran Greiders och Barbro Hedvalls behändiga lilla bok "Stil och politik", som handlar just om apparitionens, främst klädedräktens, roll i en offentlig persons försök att nå sina adressater.

Frånvaron av det ena eller andra åskådningsexemplet utgör emellertid inget symptom på generell svaghet hos denna originella publikation. Den gör ju inte anspråk på att vara någon inventering, framhålls det så klädsamt i en efterskrift.

Barbro Hedvall har gått in i projektet utifrån ett klädintresse, som sitter i sedan barndomen. Greider startade i det avseendet från den medvetna likgiltigheten, marxistens snobbism, kan man tycka, för det yttre och ytliga, ett ideal som slår som en puls också i hans texter, i formuleringar, reflektioner, jämförelser och slutsatser. Men mannen, som burit slips bara en gång i sitt liv, är realist nog att inse det faktiska förhållandet att denna ytlighet och flärd spelar roll, på en gång som stilbildare och identifikation, hur det nu går ihop.

Eller är det likartade mekanismer, som får Anders Borg att anlägga hästsvans och som gjorde det självfallet för statsråden i Per Albins regering 1932 att dra på fracken till konseljen? Eller som fick Marit Paulsen att figurera som lantis sittande på en resväska på ödslig perrong med destination EU - en av Barbro Hedvalls många träffsäkra illustrationer - och som gör partikamraten (fp) Birgitta Ohlsson och vänsterpartisten Josefin Brink till trendsättare i tidigt 2000-tal?

Jo, här finns stötar till eftertanke och till ängslan. Inte trånar vi efter ett samhälle, där kommunikationen mellan makthavare och medborgare bestäms allt mindre av förnuft och resonemang och allt mer av de kalkylerade effekterna av look och design, där en överviktig person är utestängd från det offentliga rummet, vilket Greider befarar.

Men här är också tätt mellan vattenhålen, inte minst för nostalgikern. Det vore tjänstefel att inte nämna Gunnar Sträng med hängslena och livremmen, ett genialt grepp att göra en för rikshushållaren naturlig klädvana till metafor för trygghet och pålitlighet.

Det är imponerande så mycket Greider och Hedvall har fått plats med på de 124 sidorna. Men så finns det också källor att ösa ur, somt man ler igenkännande åt, annat som gör en häpen. Det de skriver om är ju en aspekt på modets historia, som i sin tur är ett led i all annan historia. Bäst-före-datum saknas. Var man än slår ner, så har det alltid hänt något innan dess.

Bengt Ingvar Ekman