Stark debut om krigets galenskap

Jag vet inte när det hände, men kriget i forna Jugoslavien blev ”kriget i forna Jugoslavien” och man slutade reflektera över vad det egentligen var som hänt. För det är ju så med krig. Först: Chocken, TV-bilderna, tidningsrapporteringen med faktarutor om krigets bakgrund (källa: Wikipedia). Med hjärtat i full kareta lägger man en hel hundring i någon bössa till förmån för krigets offer som börjar få det rätt kallt om öronen. Sedan: Någon rånar en värdetransport, man ska köpa en ny cykel på Blocket. Kolla mailen, lämna den där lappen på dagis, man surfar vidare och kriget blir lite mer som en tapet.

Fausta Marianovic var sjuksköterska och frilansade som kulturjournalist i forna Jugoslavien. Nu bor hon i Umeå och romanen med den talande titeln Sista kulan sparar jag åt grannen är hennes debut på svenska. Och vilken debut.

Huvudpersonen äger en bar och när räkningarna kommer i början av månaden är det vanliga räkningar. När hon betalar dem i slutet av månaden har inflationen gjort sitt och summan blir densamma som priset för en kopp kaffe. Hennes muslimska make börjar säga provocerande och konstiga saker, hennes söner blir hotade till livet av ”De svarta” på gatan, hon skaffar sig en liten pistol. Hävdar frenetiskt sin ”internationalitet”, vägrar vara det ena eller andra.

Kriget smyger sig på, i form av förändrade tonfall vänner emellan. I form av nya tankar som människor aldrig trodde att de skulle tänka.

För så är det ju också med krig. Trashanksflocken som stretar till fots längs dammiga grusvägar med sina sista ägodelar i ett tygknyte på ryggen på din TV har inte alltid varit trashankar. Det fanns en tid när de hade videoapparater och tjafsade om vardagliga saker, de också.

Men i takt med upptrappad konflikt händer det. Sinnet förvrids, tilliten försvinner. Hon frågar sig: ”Hur ska man känna igen ögonblicket när vinden vänder, när det plötsligt är dags att spotta åt andra hållet?” Vilt och spretigt beskriver hon galenskapen som förvandlas till vardag, men ändå inte, eftersom all tid är ett undantagstillstånd.

Romanen kallas just roman, men den dokumentära känslan är påträngande, med platser och tider och verkliga händelser ständigt redovisade. Det som drabbar allra hårdast är moderns förtvivlan och transformering till lejonmamma. Hur långt kan en människa gå?

Sista kulan sparar jag åt grannen är en stark och angelägen roman, med ett kraftigt stråk av galghumor och ett osentimentalt driv i framställningen. Den kan hjälpa oss att förstå, och att inte alltid bara byta kanal för att vi missade att hänga med från början.

Rebecka Åhlund