Ständigt ifrågasatt Lindsö

Det var när hon utpekades som en av dem i AMF:s styrelse som gav Christer Elmehagen hans gigantiska pension på över 60 miljoner som hon bestämde sig för att ge sin bild av vad som faktiskt hände.

Hon var tillräckligt arg för att börja skriva.

Hon påpekar att om hon och Wanja Lundby-Wedin hade varit män, skulle de aldrig ha behandlats på ett så nedlåtande sätt i media. Jag tror henne.

Det är AMF-historien och hennes år som vd för Svenskt Näringsliv, som är stommen i boken. Ebba Lindsö är företagsledaren och journalisten som bland annat arbetat som vd för Tidningarnas Telegrambyrå.

När hon tog över som vd för Svenskt Näringsliv 2003 kände hon sig starkt ifrågasatt redan från början.

Hon kämpade på dagarna och grät på kvällarna. Detta trots att hon faktiskt varit öppen med sina ståndpunkter om euron och synen på företagandet som en del i ett fungerande samhälle. Hon var själv skeptisk till om hon skulle passa i en organisation med en så stark högerprofil.

Dock verkar detta inte alls ha kommunicerats ut i organisationen. Hon blev ständigt ifrågasatt och i medierna utmålades hon gång på gång som korkad.

Hon namnger utan omsvep personer som hon känner sig sviken av.

Ebba Lindsös bok hade knappt hunnit lämna förlaget innan den förre kollegan Jonny Munkhammar beskrev henne som okunnig, osäker och olämplig som vd.

För en som bara betraktar skeendena utifrån är detta intressantare som ett tecken på hur hon ständigt blir ifrågasatt än som en faktisk värdemätare. Jag är inte tillräckligt insatt för att dra någon annan slutsats.

När jag läser Ebba Lindsö imponeras jag stort av hur hon beskriver sitt metodiska arbete som chef och arbetsledare. Hon berättar hur hon sätter upp mål, varför hon sätter upp just de målen, och hur hon sedan systematiskt arbetar för att nå dit.

Det låter enkelt, men kräver givetvis sin kvinna i verkligheten.

Det är rivigt att läsa Ebba Lindsös bok, men då och då hajar man verkligen till.

Ta scenen där hon träffar sin första man på Operaterrassen. Hon hade redan tidigare bestämt att han skulle vara lång, mörk och intelligent.

Hon skriver: ”Jag valde honom ungefär som man väljer ett hus eller en fin tavla.”

Hon är också öppen med sina tillkortakommanden som mamma. Sonen Oliver sammanfattade hennes tid i Svenskt Näringsliv med de tunga orden: ”Jag träffade dig aldrig då och när jag träffade dig, så grät du”.

Hon lämnade sin dotter på dagis vid sju månaders ålder och äldste sonen hade någon form av finlandsvensk dialekt som barn efter sin barnflicka. Det är inte precis någon skönmålning hon ger.

Jag kan bara föreställa mig vad en och annan partikollega inom Kristdemokraterna tänkte om detta.

Idag ångrar hon att hon inte spenderade mer tid med sina barn. Jag tror henne.

Som bok betraktat då? I återkommande mellanavsnitt, för säkerhets skull markerade med kursiv stil, försöker hon nog vara levnadsklok men det landar allt som oftast i plattityder av typen:

”Men ett är säkert och det är, att det enda beständiga och verkligt värdefulla är att vara till för varandra, och för dem som kommer efter oss.”

”Frihet är att välja precis det man vill och ta ansvar för sitt val.”

”Idag får jag stå för det jag tror på. Det har ett värde långt större än pengar.”

(Lätt för henne att säga.)

Jag saknar någon form av djup i boken. Läs själva så får ni se.

Ebba Lindsö har berättat att hon funderar på att bli präst.

Jag är kanske inte rätt person att uttala mig, men jag hoppas att hon inser att klichéer inte räcker långt i predikstolen.