Sparsmakad lyrik med stor räckvidd

Orden flyter så rappt och klurigt, så vilt men ändå stramt. Om här och nu, men med kraft att spränga barriärerna mot förr och tillsammans med de döda och minnena spatsera förbryllande berikad och ironiskt fnissande in i framtiden, så formar Wislawa Szymborska sin Här.

Boken kom ut i Polen i våras, men föreligger redan nu i svensk översättning av Anders Bodegård. Det är en till omfånget tunn samling, endast 35 sidor, bara nitton dikter. Men i denna sparsamma utgåva ryms alltifrån skilsmässor och minnen, fantastiska tidsresor och drömstyrda skär, saxar, fioler, ömhet, transistorer och klimpsoppa med fläsksvål.

Wislawa Szymborska, som 1996 tilldelades Nobelpriset i litteratur, tillhör den generation poeter som efter andra världskriget sprungit som friska knoppar ur den sargade polska myllan. Vid sidan av egensinniga lyriker som Tadeusz Rosewicz och Zbigniew Herbert har hon bevisat att det är möjligt att skriva poesi efter Auschwitz.

Inte bara schvung, utan också exakthet, skriver Szymborska i Här. Det är en formulering som även sammanfattar hennes stil. Hennes angreppssätt är tonsäkert och blicken ivrigt borrande tills den perfekta skärpan nås. Utgångspunkten är trivialt vardaglig, men räckvidden enorm i såväl tid som i rum. Det är ett spann som gör henne angelägen och tillgänglig för en vid krets av läsare.

I Här gestaltar hon sjösjukt sorgen i form av vanmakt och förnekelse, hon grälar humoristiskt med sitt sviktande minne, konverserar viskande med sina idéer och försöker ta sig in i huvudet på dem som tagit på sig uppdraget att döda. Hon rör sig sökande i måleriets och nationalskaldernas avtryck. Och när hon möter sig själv som tonåring undrar hon om hon ska hälsa som på en närstående, fast hon för mig är så fjärran och främmande.

Trots de personliga vridningarna är Här på intet sätt sluten. Istället fungerar markeringarna som igenkännbara utgångspunkter och mötesplatser, från vilka Szymborska lotsar vidare mot nya insikter.