Spännande om Pound

Nu ses allmänt Akademiens dåvarande ärkekonservative ständige sekreterare Carl David af Wirsén som en katastrof. Redan första valet, franske poeten Sully Prudhomme, väckte skandal – med både Ibsen och Tolstoj ratade.

Det är lätt att räkna upp underlåtenhetssynderna: Zola, Gorkij, Strindberg, Fröding, Proust, Joyce, Kafka, Henry James, Virginia Woolf, D H Lawrence, Rilke, Musil, Claudel, Hofmannsthal, Stefan George, Dreiser, Malraux, Brecht, Auden... medan listan över bomskott snarast är än längre. Bland de nedröstade fanns både Freud och Benedetto Croce, medan skalden Valéry diskuterades tolv gånger, alltid nedröstad. Nu fäster vi oss kanske mest vid att bara 12 kvinnor belönats mot 92 män.

Bland pristagarna finns åtskilliga som knappast motsvarat förtroendet, som Saramago som lät trycka åsikter som att påven är ett svin, Bush en förbrytare och israeler de nya nazisterna. Allt dumt en Böll kläckt ur sig borde likaså helst förtigas.

Men hur går det till i akademikretsen? Boråsbördige författaren Görgen Antonsson har granskat behandlingen av en av 1900-talslyrikens stora, Ezra Pound – en av 1 260 kandidater som aldrig fått priset – i en lika rolig som behändig drapa på 112 sidor, varav en tredjedel är register, bibliografi och källista. Antonsson vänder varje sten på vägen fram till nomineringen 1955 och därefter. Erik Lindegren fann Pound värdig men fick mothugg av Dag Hammarskjöld (”han sitter dock på sinnessjukhus – med en suspenderad anklagelse för landsförräderi”; Pound hade fängslats 1945 sen han medverkat i fascistiska propagandasändningar i Italien).

Men vem var då Pound? Enligt akademins omdöme en född revoltör och medvetet eklektisk poet som helst rörde sig i klassisk, provensalsk, italiensk och kinesisk kultur, däremot med betänklig fascistisk åskådning, innefattande antisemitiska och antihumana tendenser i strid med prisets anda. Första Nobelprisförslaget kom via Gunnar Ekelöf som funnit valet av Churchill oförlåtligt.

I debatten kom Pound att behandlas som politisk idiot, efter Erik Hjalmar Linders nya förslag 1956 eller Ingvar Anderssons 1957. Men då Pound släppts från sinnessjukhuset hösten 1958 blev han på nytt aktuell. Bland förespråkarna fanns Karl Vennberg som fann Nobelpriset vara ett ”dygdepris, ett slags västerländskt stalin- eller, för att vara tidsenlig, lenin-pris för de välartade”.

1959 var det Svenska Penklubben som förordade Pound. Nobelkommittén hade samma gamla betänkligheter. Mot valet talade Hammarskjöld, Pär Lagerkvist och Anders Österling. För talade då nye akademiledamoten Gunnar Ekelöf, som fann Pound vara ”en god pendant till Pasternak” och höll på ”alternativet till det slätkammade”. Ekelöf återkom med en ny nominering av Pound 1965 och begärde att till protokollet få sitt avståndstagande inför valet av Sjolochov (”medlöpare under Stalin och Berija”, medan en annan blivande pristagare, Neruda, varit medskyldig till mordet på Trotskij). Pounds skuld (som ”politisk idiot, skrodör och hyperindividualist”) vägde därvid lätt.

Envetnast i sitt anti-Pounderi var Artur Lundkvist som också rasat mot valet av Steinbeck. Han anklagade Karl Vennberg för skenradikalt frisinne, på tal om både Pound och Céline. För talade möjligen Lars Forssell. Vi får vänta och se tills handlingarna från 1972 blir tillgängliga 1 januari 2023, slutar Antonsson sin oavbrutet spännande titt bakom kulisserna.

Rolf Haglund