Smärtans kakafoni
En kompromisslös uppgörelse med religiös fundamentalism, om hur lätt sådan slår över i repression och destruktivitet. Den nyligen utkomna Den förspillda vakan går ett steg längre och skildrar de återverkningar den oheliga alliansen religion-politik får på människors liv. Det nutida Afghanistan är spelplatsen för det här ödesdramat och i centrum står ett antal människor genom vilka detta lands, samtidens kanske mest drabbade, tragiska nutidshistoria skildras: den sovjetiska invasionen 1979, talibanväldet som föregick USA-invasionen 2001, klanstrider? Ja, vad allt har inte denna till synes gudsförgätna nation drabbats av.
Den 70-årige engelsmannen Marcus Caldwell är romanens episka nav. Han har levt större delen av sitt liv i Afghanistan och mer än väl lyckats fylla sitt livs tragiska mått. Hans fru stenades till döds av talibanerna, hans dotter mördades under sovjetockupationen och själv har han fått handen avhuggen för påstått tjuveri, för att bara nämna några av de groteskerier som kantat detta sorgliga liv. Runt Caldwell fylkas romanens övriga huvudpersoner – en ryska som letar efter sin bror som deserterat från sovjetarmén, CIA-agenten David, lärarinnan Duna med flera – alla drabbade på olika sätt av samtidens ondska och deras röster växer gradvis till en smärtans kakofoni.
Vem eller vad bär då skulden för all denna ondska, allt detta elände? Ja, den frågan diskuteras i romanen, även om inga entydiga svar ges. Kommunismen, kolonialismen, kapitalismen, islam – alla utpekas som möjliga orsaker till Afghanistans oblida öde. Goda intentioner möjligen, ideologiska såväl som religiösa, som samtliga fått sträcka vapen i de asiatiska bergsmassiven. Kvar på slagfältet, den lilla människan.
När övergår förresten godhet i ondska? När blir bra människor dåliga? Ja, Alexander Solsjenitsyn har en gång sagt att skiljelinjen mellan gott och ont inte går mellan människor, utan genom varje människas hjärta. En uppfordrande tes som skickligt gestaltas i denna fresk över mänskliga tillkortakommanden, där så många trots de bästa avsikter hamnar i tveksamheter.
Per-Axel Svensson
