Skräck som testar tryggheten

Någon tycker kanske det är olämpligt att uppmuntra ungdomar att läsa skräck- och mardrömsskildringar. Risken finns att de stämningslägen som beskrivs smittar och utövar negativ påverkan.

Andra anser säkert att förmågan att bli mörkrädd hör till barndomens stora njutningar. Intensiteten och närvarokänslan i ett sådant tillstånd är svår att överträffa.

I två aktuella böcker av brittiska författare ges goda möjligheter att hitta tillbaka dit, dels i E. E. Richardsons debutbok Djävulens fotspår , dels i den produktiva Gillian Cross Mardrömsspelet .

Det sistnämnda är den avslutande delen i en trilogi som inleddes med Den gömda skogen (2005) och Det svarta rummet (2006). Utmärkande för sviten är författarens skarpa blick för psykiska skiftningar. Hennes förmåga att osäkra en brutal och förutbestämd nutidsverklighet med element från det övernaturliga imponerar.

Det ockulta får dock inte sista ordet, utan hon utnyttjar snarast beståndsdelar från den tankevärlden för att skapa poetisk mångtydighet.

Berättartekniken kan stundtals verka väl invecklad, samtidigt är det den som nobiliserar skildringen.

Enda sättet att komma underfund med vad det är frågan om, är att läsa vidare — att gissa någonting i förväg tycks omöjligt.

Gillian Cross undviker skickligt schablonerna. Därför är det på sätt och vis svårt att i korthet återge händelseförloppet.

Sägas kan att flera ungdomar plötsligt upptäcker att de förvandlats till lilleputtar, förpassade till en grotta i en trädgård. Någon lyckas mirakulöst återgå till full storlek, med det ansvar som följer gentemot de som förblir små.

Mardrömsspelet växlar mellan det som händer bland småfolket och den normala, i huvudsak realistiskt skildrade verklighet, som existerar där uppe. Mot slutet förs de olika planen ihop.

Det går att irritera sig på att mystiken i förloppen förblir väl tät. Samtidigt tjänar det hemlighetsfulla mycket tydliga syften: att lyfta fram värdet av goda relationer, samt primära mänskliga egenskaper — ytterst kärleken.

Mycket i Mardrömsspelet går igen i Djävulens fotspår , exempelvis att de vuxna är nästan helt ovetande om de prövningar barnen har att utstå. Denna sårbarhet gör deras situation än mer gastkramande.

E. E. Richardson berättar om Bryan, 13 år, vars storebror blev ett rov för den så kallade Mörkermannen för fem år sedan. Under alla år har han varit ensam om att veta vad som verkligen hände. Kunskapen känns givetvis tung att bära, därtill kommer mobbing, hånad som han blivit för sin osannolika bekännelse.

Trots att flera barn i trakten försvunnit tycks den förhärskande strategin vara att blunda, att förtränga det uppenbara. Först när Bryan får hjälp av två kamrater börjar en motkraft till Mörkermannen så sakteliga växa sig stark.

Kampen förs i högsta grad på det mentala planet, där mycket handlar om att demaskera suggestioner och ta sig ur hypnotiska illusioner.

Författaren laborerar skickligt med perspektivförskjutningar och aviga proportioner, det är fantasieggande och skrämmande.

En särskild kvalitet hos berättelsen är de filosofiska frågor den väcker, i synnerhet när det gäller kunskapsteori och vad en människa ytterst kan veta om det verkliga.

Både Gillian Cross och E. E. Richardson förmår att skaka om sina läsare grundligt.

Med sina högt drivna texter erbjuder de en effektiv test av hur mycket det invanda och trygga är värt.

Peter Grönborg