Skimrande, fjäderlätt
Konst eller bruksföremål – när det gäller årets Fokuspristagare Anne Damgaard blir distinktionen ovidkommande. Den konstnärliga halten i hennes färgskimrande klädskapelser, svävande som lätta fjärilar över Textilmuseets golv, kan inte förnekas. Det märkvärdigaste med dem är i stället att de är fullt bärbara, till och med den utmanande minimala piggsvinsdräkten – om än inte på vem som helst!
Förklaringen är att hon, precis som den klassiska antikens skulptörer, alltid utgår från den mänskliga kroppen, i det här fallet den kvinnliga. Hennes kläder är inga skrivbordsprodukter, hon skissar knappt utan bygger upp sina plagg från grunden direkt på en provdocka, i lager på lager. Nylontyll och sidenorganza hör till favoritmaterialen.
Varifrån inspirationen kommer kan man ofta utläsa av titlarna: Rabarberdräkten i blekgrönt och rosa, Dimdräkten i svaga gråskiftningar, den gula Citrondräkten, alla från 1999.
De tidiga klänningarna är utomordentligt vackert och följsamt skurna utan att upplevas som direkt extrema. Insmugna detaljer och draperingar ger lätta associationer till sjöanemoner, akvariefiskar och fågelvingar.
Men det blir mer och mer avancerat. Serien Black Angels från 2006 är ett rent musikaliskt projekt. Här började Anne Damgaard med att teckna i tusch till musik för att försöka omsätta musikens rörelse i konkret form. Det resulterade i totalt 13 klänningar, varav sju visas på utställningen. Dramatiska färgskiftningar i svart mot lysande rött, blått och grönt markerar musikens mörka och ljusa krafter med den spiralformade snäckans evighetsslinga som ett återkommande tema.
Också de här dräkterna är gjorda för att kunna bäras, i det här fallet av de kvinnliga musikerna i en stråkkvartett. I en videoinspelning från en konsert i Köpenhamn kan man se hur kläderna följer musikens rörelse med de långa draperingarna svepande över golvet.
Den senaste och mest extrema dräkten, Porcupine Dress från 2008, är gjord i böjliga stödband av nylon. Det är något tilltufsat fågelaktigt över de spröda, spretiga linjerna, men titeln anspelar i själva verket på piggsvinet, vars vassa piggar sticker ut som ett vaksamt försvar från bakpartiet.
Den allt mer upplösta formen liksom övergången till mindre konventionella material speglar en frigjord skaparkraft och fantasirikedom som för tankarna till scenens värld, och jag undrar om Anne Damgaard inte har gjort någonting för teatern. Det har hon inte – märkligt nog, för hennes dräkter verkar skapade för att röra sig i strålkastarljus, framför allt i samband med musik och dans.
Vart hon än är på väg är det tydligt att piggsvinsdräkten markerar något nytt i ett spännande konstnärskap i ständig utveckling.
Inger Landström
