Schablonfylld indiefilm

Amerikansk oberoende film har sedan länge antagit en form som på många vis känns lika snävt inramad som, säg skräckfilm. Sätter man sig framför en film som där ordet ”Sundance” förekommer tidigt i presentationen vet man med ganska stor säkerhet inte bara vilken ton man kan förvänta sig, utan också i vilka politiska och känslomässiga landskap man kommer att färdas genom de närmaste 100 minuterna.

?Förhandssnacket kring The Wackness har mest kretsat kring en hångelscen mellan Mary Kate Olsen och tredubbelt gamla Ben Kingsley. Bara det är en varning i sig.

Att filmen dessutom är en oberoende ”coming of age” historia och publikfavorit på Sundancefestivalen får alla indie-metrar att peka på bortre änden av rött.

Och den har förstås allt man kan förvänta sig.

?Här finns fulsex och sarkasmer. Onani, droger, skilsmässor, gräl, kärlek och existentiell ångest mjukt urkramad ur en vilsen övre medelklass/undre överklass. Allt utskjutet genom ett standardfilter modell östkustliberal salongsröd samhällskritik.

Det är dessutom en periodpjäs. En drogliberal sådan, mitt i Rudy Giulianis New York anno 1994, post Kurt Cobain, sommartid, upper east side, varmt.

Vi får vältra oss i såväl tonårstidens som medelålderns mentala och känslomässiga dilemman till ljudet av minutiöst utvald musik, främst hip-hop, som används både för att understryka markera tid (om och om igen). Allt är tydligt definierat, extremt medvetet och – värst av allt – det är svårt att värja sig mot.

?Anmärkningsvärt bra är till exempel Ben Kingsleys porträtt av den smått maniske psykoterapeuten Dr. Squires, vars fjättrade själ endast kan få luft genom varierade typer av rökdon. Drogerna levereras av milt deprimerade gräsdistributören Luke (också bra) som tillhandahåller grönt i utbyte mot terapi.

Tillsammans irrar de omkring i livets emotionella labyrint, mot samma mål men med olika typer av bagage. När deras samtal är som bäst lever The Wackness ett liv strax utanför indie-ramarna, inte många gator ifrån Woody Allens favorithak Elaines, om än inte på samma våningsplan. Jonathan Levines humor är mörk och långt ifrån vitsig.

Tempot är sökande, nästan trevande, vilket passar bra ihop med filmens karaktärer som långsamt lider sig genom tillvaron.

Filmen präglas också av ett genomgående snyggt foto och bra klipp.

?Med något färre schabloner hade The Wackness kunnat nå sitt mål – att bli ett snyggt nedslag i sprickan mellan två generationer, ett kul tidsdokument och en känslomässigt stark returbiljett till tonåren.

Nu snubblar Levine några gånger för mycket på sina egna skygglappar för att kunna leverera detta – kvar blir en hyfsad Sundance med en lysande Ben Kingsley och ett finfint soundtrack. Sevärt, bra, men ingen klassiker.

Anton Hedberg