Runge varker berör eller roar

”Det är synd om människorna”, är ett citat som passar väl in på Björn Runges familjedrama Mordet på en f.d. komiker. Ett drama där alla komikern Allan haft kontakt med under sitt aktiva liv farit illa. Komikerkarriären, kvinnorna, spelet och spriten har styrt på bekostnad av de nära relationerna, han har svikit frun, sonen och dottern och även sin agent. Hans senare år när han hankat sig fram framstår ännu tristare i kontrast till det färgstarka livet när han var Sveriges roligaste man.

Vi möter till att börja med sonen Krister, Jonas Sjöqvist, som rastlöst går runt i ett grått, trist och slitet vardagsrum, på soffan, under en pläd, ligger en man. Det visar sig vara den döde fadern. Det ringer det på dörren, det är systern Karin, Helen Söderqvist, som kommer. Kontakten är stel och frusen, de har inte träffats på länge, de är tydligt olyckliga båda två men inte främst för att fadern är död. Kerstin vill veta hur han dött, varför han ser arg och i inte fridfull ut, hon vill ringa polisen och få det hela överstökat. Krister däremot vill hålla fast illusionen av intimitet som hålls vid liv så länge de är tre i samma rum ett tag till, bara en liten stund till. Det är en scen av tafatthet, ensamhet och vilsenhet en berörande scen av allmänmänsklig hjälplöshet inför döden.

Den bryts av en ilsken ringning på dörren och Lollo, Gunilla Olsson, kommer in. Det blir en ganska rå och rak ordväxling med pricksäkra och smålustiga, ganska göteborgska repliker. Så här långt är jag med, här finns det fortfarande möjligheter för dramat att utvecklas till något privat men allmängiltigt, men det gör det inte. Det blir ett långt drama där komikern Allan, Kim Lantz, träder ut ur minnenas mörker, medan liket ligger kvar i soffan, och vi får ta del av hans liv ”nu”, med hans sambo Ulla, Elisabeth Göransson, hans senaste unga artistpartner Jasmine, Kristin Falksten och med vännen Ulla. Vi får ta del av hans liv då, hans övergivna barns liv, hans övergivna frus liv och död med mera och mera allt passerar revy men lyckas inte beröra.

Varför berör det inte? Spelet är genomgående bra och trovärdigt, scenografin känns autentisk och ändå när det ej ner till publiken. Det blir för ordrikt, för detaljrikt och saknar dramatisk nerv. Jag kommer att tänka på Ekelöfs dikt Poetik som slutar ”Vad jag skrivit är skrivet mellan raderna”. Här är inget skrivet mellan raderna, allt sägs ut, ingen plats för den egna fantasin trots det målande språket. Sanna Hultmans regi fungera i stort men manus borde stramats upp.

Det är synd att så mycket talang både i spel och text i längden varken berör eller roar.

Vibeke Carlander