Rejält tuggmotstånd
Läsanvisningen, eller poetiken om man så önskar, i Katarina Frostensons nya diktsamling Tal och Regn är kortfattad: ”tal är flod och regn är frö”. Boken är inte indelad i sviter eller sammanhållna avsnitt, som annars är brukligt hos författaren, utan varvar, för att uttrycka det något prosaiskt, ett jämnt flöde med spridda skurar, längre stycken med korta infall.
Att söka efter exakt mening i Frostensons dikter är en fåfänglig strävan. I en intervju har hon själv sagt något i stil med att från det att dikten har nedtecknats kan det ta flera år innan dess innebörd framträder någorlunda klart. Det vittnar om en långsam, krävande process där skrivakten övergår i en läsning i tillblivelsens tecken, men det belyser också till viss del återbruket och omtagningarna av särskilda motiv och ord i Frostensons författarskap. Med en anspelning på en boktitel av Bengt Emil Johnson, kan man säga att det rör sig om dikter som fortsätter.
Det känns inte så lite fantasilöst att behöva skriva att det här är poesi som ideligen pekar ut sig själv som språkhandling och sammansättning. Beskrivningen ter sig dock oundviklig ställd inför rader som dessa:
Inne i bokstaven
allt är sig likt
låt mig vara
det som är djupt olöst
Det olösta är påfallande ofta nära besläktat med det svårbegripliga, åtminstone djupast sett. Men om man nöjer sig med att skrapa på ytan kan man finna vissa hållpunkter. Genom textmassan löper en berättande ådra, som skildrar platser och iakttar, en röst som framkallar minnen och tillbakablickar, inkapslade ögonblick:
med ens rör sig allt
i cirkel om dig
vändzon
salivfläcken på stenen gnistrar
stjärnan över oss i midvintern
de röda bussarnas tid långa kyssarna i kylan
det är sju grader minus
Boken rymmer även en del lekfulla inslag, inte sällan med udden riktad mot samtidens förflackning och ett språk som radar upp tomma fraser: ”mannen är bra / vädret är fint / magen är mätt / tasken är glad / torsken har fjäll / svensken vann / döden är dum”. Diktarens motmedel är utan pardon: ”Låt oss veden elda vara kolen under / dikten ryker ? spraket dör”
Men motståndshandlingen består också i att träget återvända till språkets minsta beståndsdelar, det enskilda ordet, den ensamma bokstaven, ljudens klang. En dikt skildrar översättningsarbetet av Marguerite Duras kortroman Lol V. Steins hänförelse, ”ett år av trevande lyssnande prövande /?/ att ständigt översätta småljud: minsta skevljus”. En annan är en kort kärleksförklaring till ordet ”foder”, som till diktarens oförställda glädje kan utvinnas flera betydelser: ”mål för munnen / innanmätet rosa grått / rött i min sko / blommande i kappan vänd / inåt mot huden”.
Till sist blir så även bokstaven vänd inåt, inte mot huden men mot det egna jaget. En av samlingens starkare dikter kan läsas som ett självporträtt, om inte nödvändigtvis av författaren så av det svårfångade diktjag som länge genomsyrat Frostensons poesi. Dikten, med titeln ”K”, ringar in flera centrala komponenter i den självbild och föreställningsvärld som utgör landskap och motiv: kar, kropp, krossat kärl, Kromeriz, knotor, Kaukasus. Och identifikationen, slutligen, egennamnet och bokstaven:
ser gärna initialen som en vargkäft: härligt att få bita vidare
till dit jag aldrig kommer
hunger är det, sluka, och att vilja urätas
Sammanfattningsvis är Tal och Regn en innehållsdiger och rikhaltig diktsamling som bjuder rejält tuggmotstånd. Avslutningen är välfunnen: ”hårt bröd är boken: tag och ät”.
Peter Viktorsson
