Annons
Nyheter

Profeten – årets besvikelse

Pjäs: PROFETEN I VÄSTRA GÖTALAND
Plats: Göteborgs stadsteater
Författare: Sofia Fredén
Regi: Anna Takanen
I rollerna: Peter Apelgren, Carina M Johansson, Johan Karlberg, Lisa Lindgren, Rasmus Lindgren, Mia Höglund-Melin, Caroline Söderström, Sylvia Rauan
Nyheter • Publicerad 28 mars 2011
Foto: 
Foto: Ola Kjelbye

En gång i tiden var det sexualmoralen som kunde exploateras politiskt och bli ett maktinstrument, men nu är det arbetsmoralen som ägnas politiska högmässor och myndiga predikningar. Att inte vilja ta ett arbete för att dess innehåll är själsdödande och dess produkt till skada ses som lika förkastligt som en gång brotten dubbelt hor och lönskaläge.

De som predikar arbetets välsignelser är politiska eller ekonomiska eliter i en inglasad och vältempererad sammanträdestillvaro. Givna måltavlor för politisk satir kan man tycka, och när man läser om avsikterna med pjäsen Profeten i Västra Götaland lockas man tro att här ska de som makten haver ställas till svars när konsekvenserna av deras maktutövning och den hycklande ordning de representerar blottläggs i den sceniska skrattspegeln.

Annons

Det går åt skogen dessvärre. Till dels beroende på den vansklighet som ligger i lokaliseringen, som förutsätter att det finns något gemensamt för Strömstadsbor, boråsare, Skövdebor och göteborgare, som skiljer ut dem från andra svenskar och ger dem en regional identitet som också innehåller specifika karaktärsegenskaper. Det finns inget sådant, och tanken att företagaren John Erlandsson som efter en hjärtinfarkt vill bli god och glad och göra bra saker skulle vara urskiljbar som västsvensk och ingenting annat håller inte.

I orealistiskt trots mot de dåliga tiderna som hotar hans kartongfabrik (tomhet, tomhet), börjar han anställa och bygger upp en inbillningsvärld med hög avsättning och kapitalstarka kunder. Som John Erlandsson kämpar Peter Apelgren tappert mot rollens brist på trovärdighet och satirisk riktning.

Dessutom med ett kroppsspråk som känns oerhört regisserat och obekvämt. Det är synd att en så mångsidigt begåvad och sympatisk kille ska försättas i den här situationen. Han får ett par stand up-monologer att hämta hem lite skratt på, men tänk så mycket mer han kunde ha haft att ge med en vassare text och utan tafatta buskisinslag. Kalsongfars känns lika urtida som den politiska sexualmoral som den relaterar till.

Carina M Johansson som John Erlandssons fru får ta smällarna när hennes man gjort försäljningar utan köpare och anställt folk utan att ha något för dem att göra och försvarar desperat sina fakturor när Sylvia Rauans arbetssugna nyanställda vill hjälpa till. Utan jobbcoach vore en pjäs om svensk samtid otänkbar, och Caroline Söderström fångar ångesten hos den som måste klänga sig fast vid sitt meningslösa jobb utan att ha något att erbjuda de arbetssökande utom falskt klingande uppmuntrande tillrop. Så mycket bättre det varit om hon inte tvingats vara lustig med post it-lappar över hela ansiktet.

En rollkaraktär sticker ut. Så både sårbar och isande obehaglig är Rasmus Lindgrens flottiga och Thailandsvurmande taxichaffis att man vill vända sig bort och hoppas han försvinner. Mia Höglund-Melin har en otacksam uppgift som hans superfeta tjej, en offerroll som ska visa samhällets svek mot unga kvinnor, visst, men det lyfter inte ur karikatyren, den tragiska medkänsla som författaren Sofia Fredén och regissören Anna Takanen vill förmedla räcker texten inte till för att ge.

Profeten var vårens stora satsning för Stadsteatern, det blev årets besvikelse.

Christian Swalander

Inger Melin
Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons