Populism som ligger i tiden

Sverigedemokraterna kan vara på väg in riksdagen. Och kanske skulle han också skicka ett tackkort till Göran Hägglund. Uttalanden om verklighetens folk och etablissemanget som påstås se ned på vanligt folk och sunt förnuft, är som hämtade ur en populistisk Bibel som annars innehåller få konkreta budord.

Andersson är oroad över att begreppet populism ska bli urvattnat när det används rutinmässigt som ett invektiv, utan att särskilt många vet vad det egentligen betyder. Att det i Europa idag också växer fram fler och fler politiska rörelser som faktiskt är populistiska gör behovet av att förklara begreppet större.

Men vad populism egentligen innebär visar sig vara svårt att definiera. Inom den samhällsvetenskapliga forskningen råder delade meningar, det talas om populismens tomma hjärta och kameleontbeteende. Det ligger i populismens natur att anpassa sig efter den omgivning, och det missnöje, där man fiskar efter röster eller sympati. Ändå går det att urskilja några huvuddrag.

Populisten säger sig representera ett homogent folk med gemensamma intressen. Förhållandet till eliten, som anses vara korrumperad, är antagonistiskt eftersom folket förutsätts vara hederligt. Inställningen till den representativa demokratin är kritisk (den har ockuperats av eliten). Istället förordar man mer olika typer av direktdemokrati. Ofta blickas också bakåt mot ett förskönat förgånget.

Det kritiska förhållningssättet till etablissemanget blir ett dilemma när det populistiska partiet växer. Liksom en rebellisk konstnär får problem att stå utanför när hans framgångar kommer, blir populisten med tiden en del av det etablissemang han säger sig vara kritisk mot.

I fallet Hägglund, framstår kritiken mot eliten mest som ett tekniskt fulländat självmål. För vad tillhör han själv om inte just en elit som ser folket på avstånd och kan klumpa ihop oss till något som har ett enhetligt sunt förnuft. Kristdemokraterna är annars inte något populistiskt parti, däremot är Hägglund med sina uttalanden inne och fiskar på djupa populistiska vatten.

Media får sägas ha ett problematiskt förhållande till populismen. Sökandet efter sådant som sticker ut och personligheter som går genom rutan kan ibland gynna populisterna och deras ledare. Den franske populistforskaren Pierre-André Taguieff talar om télépopulism, en medieanpassad populism som utnyttjar ledarens slagkraft i etermedia tillsammans med ett förenklat folkligt budskap. Den vargleende backslickern Silvio Berlusconi är ett typexempel. Liksom de sjungande och spexande Ian och Bert var det på Ny Demokratis tid.

Populismen utlöses ofta av en kris, verklig eller inbillad. Den kan bestå i allt från ekonomi och arbetslöshet till brist på väljare som är beredda lägga sin röst på partiet. Att vara en smula misstänksam mot sådant som stinker röten populism, åsikter som för länge sen passerat sitt bäst före datum, kan vara på sin plats i dessa kristider. Det gäller även om de kommer från prydliga partiledare i stålbågade glasögon, och vilket parti de än representerar.

Fredrik Borneskans