Polisen och sanningen

James Ellroy kunde inte ha fantiserat ihop det bättre. Plötsligt framstår verklighetens stockholmska polisvärld som den mörka sidan av Los Angeles. I Dick Sundevalls reportagebok Hanteraren finns lögnaktiga och karriärlystna polischefer, farliga skurkar, osannolika intriger och den ensamme polisen Olle Liljegren som orättvist får bära hundhuvudet.

I Lasse Wierups Infiltratören finns samma berättelse, men ur delvis ett annat perspektiv. Wierup har lyssnat på Max Åström, som var polisens informatör inom bland annat estniska maffian och Brödraskapet MC. Max Åström och Olle Liljegren samarbetade i många år, men blev ovänner i samband med rättegången när deras olagliga metoder avslöjades. I Hanteraren framstår Max Åström som mytoman. I Infiltratören framstår istället Olle Liljegren som en skum figur.

Grundstoryn är densamma: Olle Liljegren var hanterare, det vill säga kontaktperson för privatpersoner som var informatörer åt polisen i Stockholm. Till en början var situationen varje polis önskedröm. Polisen hade till exempel avancerade medhjälpare ända inne i ledningen för mc-gänget Bandidos.

Några informatörer blev särskilt viktiga, som Peter Rätz och Max Åström. Att bli upptäckt som polisinformatör i mc-gängkretsarna skulle kunna innebära döden. Ändå ville både Rätz och Åström vara med, trots att informationspengarna inte gjorde dem till miljonärer.

Det blev nästan komiskt ibland: när Brödraskapet MC skulle resa till Budapest för ett indrivningsärende och för att göra studiebesök i en porrbusiness åkte tre man till Ungern för mc-gängets räkning. Två av dem var Peter Rätz och Max Åström – båda polisinformatörer men ovetande om varandra.

Polisen fick massor av hjälp, men det fanns problem: att låta icke-poliser infiltrera maffian var olagligt. Polisen får jobba med civila informatörer, men inte anlita infiltratörer. Vilken är då skillnaden? Jo, en infiltratör infiltrerar aktivt en organisation på polisens uppdrag, medan en informatör redan finns i organisationen och bara berättar vad han hört eller sett.

Inte heller är det lagligt med brottsprovokation, det vill säga när polisen lockar någon till brott som inte skulle ha skett om inte polisen hade tagit initiativ till det.

Hemlighetsmakeriet och det märkliga planerandet inom polisen ledde till absurda situationer. Som när informatören Peter Rätz och hans hanterare Olle Liljegren var inblandade i ett stort heroinbeslag. Poliserna såg till att överlämningen av heroinet – mycket överraskande och opraktiskt – skulle ske på Gotland, och den lokala polisen där fick äran av det stora beslaget.

Beslaget visade sig bli ett stort karriärlyft för Carin Götblad, som då var länspolismästare på Gotland. Hon nekar till att ha dragit i trådarna, men åtminstone Dick Sundevall tror henne inte.

Polisernas drömläge förvandlades efter hand till ett akut krisläge. Peter Rätz avslöjades i media som polisinfiltratör. Max Åströms telefon avlyssnades av andra poliser, och ett samtal mellan honom och Olle Liljegren misstänktes handla om olaglig narkotikahantering. Alla tre fick sitta i häkte.Olle Liljegren blev åtalad för narkotikabrott, för att han hade hanterat beslagtagna vapen på ett olagligt vis och för tjänstefel eftersom han jobbat långt bortanför reglementets gränser.

Själv hävdade han att det var med chefernas goda minne. Men när härvan rullades upp tog chefen Leif Jennekvist avstånd från Olle Liljegren och sa att han arbetat utanför chefernas direktiv. Medan Olle Liljegren satt häktad och förlorade jobbet kunde de andra inblandade polischeferna fortsätta jobba på.

Till slut friades han på de flesta punkter, men fälldes i Högsta Domstolen för några småförseelser.

Båda reportageböckerna är tungt faktaspäckade. Det kan bli lite mycket ibland, även om jag förstås inser att alla detaljer finns med för trovärdighetens skull. Dick Sundevall har skrivit sin bok i nära samarbete med Olle Liljegren. Dick Sundevall har berättat i media att de båda skrivit kontrakt med Bonniers och fått ett garantibelopp på 684 000 kronor för två böcker, vilket är en väldigt stor summa i svenska författarsammanhang.

Det är inte första gången en journalist delar pengarna med personen han skriver om, Mia från Gömda och Asyl fick till exempel också del av Liza Marklunds ekonomiska framgångar.

Men Liljegren-historien är kontroversiell Dick Sundevall har blivit kraftigt ifrågasatt på grund av sin vänskap med och samarbetet med Olle Liljegren.

Både Hanteraren och Infiltratören är givande läsning vad man än tror om Olle Liljegren, polischefernas inblandning och om Max Åström. Lasse Wierup och Dick Sundevall håller säkert inte med om det här, men böckerna är trots allt mer lika än olika.

Det intressantaste och viktigaste är trots allt systemskevheten de visar på. Både Wierup och Sundevall lyfter fram problemen, även om Sundevall argumenterar mycket argare och vildare. Vissa svenska poliser arbetar ibland på sätt de inte får enligt lagen, men som de tydligen anser sig behöva för att kunna förhindra brott.

Hemlighetsmakeriet får svenska poliser att ljuga för åklagare och domstolar. Det är förstås uppåt väggarna: när ett fall kommer till rätten måste hela sanningen fram.

Lena Kvist