Poetens brev till världen

Jenny Tunedal var nominerad till Borås Tidnings Debutantpris 2004 för diktsamlingen Hejdade, hejdade sken. Föreliggande diktsamling med titeln Kapitel ett, vars rikt kolorerade omslag som omsluter den vita boken, utlovar livslust och glädje. Efter genomläsning framgår det att det rör det sig om ensamhet, förlust, sorg och rädsla som utlöses av döden, av kärleken och avstånden.

Jenny Tunedal använder både diktens, brevets, dagbokens och sakprosans former för att skapa poesi. Diktsamlingen pekar på en möjlighet att uppnå något, få tillgång till något, bli ägare till något i en värld av tecken. Det subjektiva minnet och det verkliga minnet går i otakt, och har inte monopol på sanningen, men visar däremot inre och yttre verklighet ur olika perspektiv och poeten visar upp rädslan som uppträder som ”skuggor ur det förflutna”. Hon vill avslöja men även välja bort, och man varseblir ett avstånd mellan författaren och läsaren. Vem är dagboken skriven för? Poeten eller läsaren? Att skriva är att avslöja och visa men också att dölja och omformulera.

Min ensamhet, förlust, avstånd, minne, tomrum är inte samma som du upplever och skuggorna ur det förflutna har olika skepnader. Ensamhet är en universell erfarenhet och är förlustens oundvikliga följeslagare och ett framträdande drag hos sorgen, skriver Jenny Tunedal och fortsätter: ”Rädsla för ensamhet är inte rädsla för att vara ensam, men rädsla för att ingen vill vara med oss.”

Poeten framställer ljusets styrka i häftiga motsatser mellan vitt och svart, ljus som strider med mörker, där förlust av färgen är utarmning, dekolorering som står mot den röda färgen vilken befinner sig i blickfånget i ett spel där färgerna är mycket mer än färger. De röda rosorna smälter samman med de vita i en rörelse från det yttre till det inre.

Det förflutna ser Jenny Tunedal som en sovande kropp som kan väckas till ett nytt medvetande, och sömnen som ett bortvändande av uppmärksamheten och ett frånvarotillstånd som inneslutenheten och frånskildheten, som bara kan förstås utifrån vakenheten.

Ensamheten är som en blomma eller rättare ser ut som en blomma utan ögon, utan ägare, som sprider sig till de fallande döda bladen. När de faller till marken kommer de fortfarande att vara här. Blommorna är fortfarande här men tiden trycks samman i en enda svällande knopp till ett.

”Jag vet att det som en gång gått över gått förlorat.” Så skriver Jenny Tunedal i Kapitlet Mitt brev till världen. Våra liv utplånas lika snabbt som ett kronblad faller, skriver hon. Det är inget hot om tomhet utan ett slutet rum liksom en avslutad tanke. Du vaknar ur en sömn och upptäcker att du inte längre har, och ännu inte har det som det nya skapar.

Det måste finnas någonting kvar att säga.

Du ber inte om det men får mig att vilja det.

Om vi inte finns till för varandra.

Om inte allt jag ser är till för dig.

Om inte jag ska få ge dig allt.

Varför finns vi då i denna ensamhet.

Näst sista kapitlet i boken är Kapitel noll. Allt är slutet som i en cirkel och allt däri är färdigt och helt avslutat skulle man kunna tro, men Jenny Tunedal har ett kapitel till. Kapitel ett som hon har placerat sist i diktsamlingen. Allt börjar om och blir slutligen till ett uppgående i ett.

Orden som ljudlöst strålar ut i Kapitel ett är Jenny Tunedals brev till världen. Det är inte vilka ord som helst som i en allt vidare cirkel sprider sig över boksidorna.

Eva Elmgren