På gränsen till det banala

recension. Detta, den sjätte boken av Murakami som ges ut på svenska, är en koncentrerad och enigmatisk kärlekshistoria?med tre personer inblandade.

Vagt påminnande om Shake-speares En midsommarnattsdröm rör sig huvudpersonerna i en kedja av obesvarad åtrå. Berättaren – med en blinkning åt Kafka endast identifierad som ”K” – är en japansk högskolestudent som blivit handlöst förälskad i en ung kvinna, Sumire. Det bästa hon kan erbjuda i retur är ett mycket intensivt och intimt vänskapsförhållande. Fram till att hon själv blir förälskad i Myu – en affärskvinna hon blir placerad vid på ett bröllop – har det enda hon kunnat känna verklig passion för varit sina egna författarambitioner (ett författande som Murakami skickligt använder, både för att sy samman berättelsen och för att ge den fler dimensioner.)

Efter att Myu gjort en till synes trivial förväxling av orden beatnik och sputnik börjar Sumire referera till henne som ”Sputnikälskling”. Efter detta möte blir kärleken till den sjutton år äldre Myu det enda viktiga för Sumire varför hon ger upp såväl skrivandet som klädvanor och annat – allt för att kunna bli Myus assistent och följa henne vart hon vill. På ryska betyder för övrigt ordet sputnik just reskamrat.?

Men liksom Sumire inte kunnat besvara berättarens åtrå kan inte Myus besvara Sumires – efter en djupt omskakande transcendental upplevelse ett antal år tidigare har Myu känt sig som en halv person. När hon så till slut, under en semesterresa till Grekland, försöker besvara Sumires åtrå blir resultatet katastrofalt. Och dagen efter är Sumire försvunnen. Myu kallar på K som omedelbart tar sig från Japan till denna lilla okända ö i den grekiska arkipelagen. Till slut kan han inte finna någon annan förklaring än att Sumire gått över till ”den andra sidan”. Där har vi dem så, en som helt lämnat denna värld, en som fastnat halvvägs och slutligen en, berättaren, som helt och hållet lämnats kvar.

Murakami har just en osviklig skicklighet i att låta psykologiska metaforer ta sig konkreta uttryck. Liksom i David Lynchs filmer känns gränsen mellan fysisk eller psykisk/andlig verklighet snart suddig. Genom Murakamis subtilt surrealistiska pennföring blir sådant som inte borde vara möjligt plötsligen påtagligt sant och sådant som i förstone uppfattats som slump och tillfälligheter visar sig senare djupt betydelsebärande. Alltsammans är dessutom parat med humor och okonventionella liknelser av typen ”det kändes precis som om jag hade svalt en mulen himmel”.

Grundtemat i boken skulle kunna sägas vara ensamhet och oförmåga att känna såväl sig själva som den de älskar. På sätt och vis låter dock en sådan beskrivning dystrare än vad läsupplevelsen ger vid handen. Sputnikälskling är en vackert melankolisk, men aldrig deppig, bok. Även om den inte når upp till ett storverk som Fågeln som vrider upp världen är det en mycket läsvärd introduktion

till Murakamis litterära värld.

I Kafka på stranden som kom

ut på svenska 2006 beskrev han

det vara en inhemsk japansk fö-

reställning som funnits sedan

urminnes tider att själen kan

lämna kroppen om känslorna är tillräckligt starka. Det är en föreställning han gärna låter återkomma och som han hanterar väl. Och liksom tidigare kombinerar han den japanska andligheten med tydliga västerländska kulturinfluenser på ett mycket originellt vis. Inte minst viktigt är musiken och dess roll för att förmedla budskap som inte låter sig uttalas med ord. Väl hemma i Tokyo igen finner K det bästa sättet att återuppliva minnet av den grekiska ön vara att lyssna på en CD med sopranen Elisabeth Schwarzkopf.

Man kan stundtals frukta att dragningen åt det mysteriösa ska ramla över i banalitet men Murakami är tillräckligt säker för att klara balansgången. Och samtidigt – även om tillvaron i böckerna ofta präglas av kommunikationsproblem och alienation – är vi ljusår ifrån cynismer à la Bret Easton Ellis och hans gelikar. Tvärtom finns det hos Murakami en orubblig humanism, en smärtsam empati för de karaktärer han skildrar, där de rör sig ensamma genom rymden med sina bultande hjärtan. µ

Kristian Fredén