Nesser sjunger långsamhetens lov
Barbarotti är den eftertänksamme och ibland saktmodige polisen som gör överenskommelser med Gud om tillståndet i hans liv. Ett gott ingripande av Gud ger pluspoäng på trokontot. Denna kanske ensidiga uppgörelse med Gud får sina törnar i denna bok.
Barbarotti är polis i Nessers stad Kymlinge, belägen ungefär där Skara finns i verkligheten, om jag nu tolkat Nessers geografiska beskrivningar korrekt. Dock är det mest Nessers verkliga hemstad Uppsala som är spelplats för denna omfångsrika roman om ett brott, som kanske inte alls är något brott. Länge får läsaren leva i ovisshet om detta.
På klassiskt deckarmanér presenteras historiens sex huvudpersoner en efter en. Tiden är sent 1960-tal och platsen Uppsala, lärdomsstaden och den studentikosa traditionens högsäte.
Under några år svetsas dessa sex personer samman, av förälskelser, studier och traumatiska upplevelser. Dock skildras skeendet långsamt, så långsamt att det efter drygt halva boken stort sett inte har hänt någonting mer än att en man har hittats död nedanför ett stup utanför Kymlinge. På exakt samma plats dog hans sambo 35 år tidigare. Märkligt tycker kymlingepoliserna Barbarotti och Backman.
De ensamma utspelas i två tidsplan, tidigt 70-tal i Uppsala och dagens Kymlinge. Nesser kan sitt Uppsala, han strör detaljer om staden och om studentlivet och om den akademiska ankdammen och dess kufar.
Håkan Nesser sjunger långsamhetens lov i sitt berättande. Han tar sig tid att grundligt berätta det han tycker vi bör veta innan han tar nästa steg i handlingen. Han tillåter sig en och annan utflykt vid sidan om, för att återkomma till den händelseutveckling som leder till det ödesdigra stupet utanför Kymlinge.
Långsamheten i berättande fängslar mig, den något torra humorn likaså. Jag märker att spänningen sakta stegras och förväntar mig ett crescendo. Men jag har inte bråttom dit. Egentligen är jag ganska ointresserad av hur det hänger ihop. Det är Nessers berättande i sig som är fängslande. Hans text, hans berättande förmåga är spännande nog. Och detta är det gemensamma draget för böckerna i Barbarottiserien: långsamhetens spänning.
Gunnar Barbarotti är i svensk kriminallitteratur något så ovanligt som en glad och pigg polis. Han har ett bra förhållande med sin Marianne och ett utmärkt samarbete med sina kollegor. Han är varken trött, håglös eller desillusionerad. Dock kan tillvaron omvärderas även för en sådan person.
Jag gillar Håkan Nessers böcker. Nästan allihop. Jag tycker om hans sätt att berätta, hans språkbehandling och hans intriger. Hans böcker känns chosefria. Jag kan dock tänka mig att man kan tycka motsatsen och jag kan förstå varför. Men mig tilltalar de.
Ändå kan jag känna mig lite besviken, lite snuvad på konfekten när jag slår ihop de 580 sidorna. Blev det inte mer än så här? Kanske jag är mest besviken på att boken tog slut.
Ett är emellertid säkert, endast i en bok av Håkan Nesser kan en huvudperson heta Germund Grooth. Ibland är han en spjuver, Nesser.
Mats Palmqvist
