Navelskåderi av värsta sort

Det hade kunnat bli så bra. Idén är nämligen lysande. En serietecknare som ger sig ut på en 120 dagars resa genom Sverige med några enkla dogmarestriktioner: han får inte besöka sitt hem och han får inte sova på samma plats mer än två nätter i rad.

Det är inte svårt att se alla potentiella möten upplägget möjliggör. Det är inte svårt att, åtminstone för sitt inre, se Gärdenfors återge enskilda människors öden i serieform. Det faktum att han är på resande fot ger ju dessutom en möjlighet att skildra såväl själva resandet som platserna han besöker, platser som liksom människorna som bebor dem har berättelser att berätta. Men icke.

I pressreleasen tar man i så man spricker. ”Resultatet är en självbiografi som spränger alla gränser och dessutom en av de mest skamlöst underhållande böcker som skrivits på det svenska språket”.

Ja, tjena. I själva verket är det här ett av de värsta exempel på navelskåderi jag har läst. Simon Gärdenfors super, knullar och knarkar sig igenom de 120 dagarna and that is it. Det är ytligt, osammanhängande och snudd på imbecillt. Han är full i Åre, kaktushög i Göteborg, får stryk i Stockholm och har kåthångel med en högstadietjej (?) i Markaryd. Däremellan lite hasch, mer knulla och några ointressanta telefonsamtal.

Den enda riktiga närvaron jag hittar i den här boken är frånvaron av integritet. Det hjälper inte ett dugg. Varför brydde sig Gärdenfors om att resa överhuvudtaget? Knarka, supa och knulla kan man väl göra hemma? Jag fattar inte.

Mikael R Karlsson