Musik som rymmer allt

Stråkkvartettformen kallas ofta musikens högsta ideal. Samtidigt är den nog den form som djupast konserverat sonatsatsidealet. Inte så hos Aldo Clementi, vars musik oftast ter sig som stillsamt svävande mobiler av nedtonat uttryck, nästan alltid i kanonform med ett minimalt material fastän maximalt utnyttjat, än fragment ur Luther-psalmer eller av tonsättarkolleger från Bellini till Platti, än ur lärksång och klockspelsmelodier. ?

Jag räknar honom som en av världens allra märkligaste tonsättare idag, en glaspärlespelsmästare av det mest exklusiva slag, av en karaktär som Ny Musik-favoriten Peter Hansen beskrivit som ”en som fått de tröttaste toner att skratta och må gott, medan hans jämnåriga kolleger tävlat om vem som kan få romantiken att gå under fortast”. Så är det.

Tolv stycken tillkomna under 40 år bjöds på, i troligen oöverträffbar tolkning av Bozzinikvartetten, nästan alla av en viss slutspelskaraktär, rymmande både ättiksvinsbitterhet och högsta ljuvlighet, som hoppet om öppna portar till himlen. Ofta är de stilla intill tystnadens gräns men i fulländad balans. Clementis musik rymmer allt, liksom Bachs, men vetskapen om att den hör hemma i världen av idag är nästan ännu mera ofattbar. En ovanligt stor publik hade sökt sig till Caroli församlingshem och upplevde en höjdpunkt av allt ny konst kan förmedla.

Rolf Haglund