Motståndskraft och ny glädje
Ett mästerverk i klass med sen Beethoven uruppfördes på tisdagen inför en sedvanligt liten publik i Immanuelskyrkan. Ny Musik kunde väl en gång med sin radikalism sätta skräck i en ovan publik. Så är det sannerligen inte längre. Konsert efter konsert präglas av det djupaste kulturmedvetande och rent klassisk balans – och detta går gång på gång boråsarna förbi. Det är smått pinsamt.
Magne Hegdal, norrmannen som i sin art nog är lika udda, durkdriven och kulturmedveten som i bildkonsten hans landsman Odd Nerdrum, tycks i sitt stycke Stort sett, tillkommet under tre års arbete, ha föresatt sig att i ett halvannan timma långt stycke i sex satser gestalta hela nutidskulturens dilemma och väcka till insikt, om möjligt också vända utvecklingen, allt med rent musikaliska medel.
Anna Lindal, violin, och Kristine Scholz, piano, gjorde en ny storslagen insats inför boråsarna. Stycket tycks inom en prosaisk ram av schönbergsk tolvton vara besatt med ädelstenar, diamanter och rubiner i form av små citatglimtar ur hela musikhistorien, dock inte alls postmodernistiska utan som underbara minnesfragment som skänker motståndskraft och ny glädje i den djupt melankoliska musikens rundvandring i de norska fjällvidderna.
De båda sista satserna är självlysande, den femte i sin bittra kärvhet och frostighet, den sista med sin djupa sorgsenhet och ändå utan hopplöshet. Tiden flög och styckets något bittra saft visade sig ha den mest underbara arom.
Rolf Haglund
