Motsatsen till feelgood

Den här romanen får mig att må mycket illa. Att njuta av läsningen är stundtals helt omöjligt. Men jag erkänner villigt att Alice Sebold i frenesi tecknar ett lysande porträtt av en störd kvinna. En kvinna som inte rår över sina handlingar, en kvinna som helt tappat, eller aldrig ägt, grepp om livet. Sebolds nya roman Månvarv är raka motsatsen till feelgoodlitteratur men vem har sagt att läsning alltid ska vara upplyftande?

”Vare sig hon var död eller levande formade en mor eller bristen på en mor hela ens liv.” Kontentan av detta citat är temat i romanen som visar sig vara ett slags psykologisk thriller, stilistiskt tämligen enkel med en hel del dialog, i övrigt bitvis komplex. Boken inleds med att Helen mördar sin mor genom att kväva henne med en kudde. Relationen mellan dottern Helen och modern Clair har varit komplicerad så länge Helen kan minnas. Hon hatar modern intensivt samtidigt som hon alltjämt saknar henne. På grund av moderns mentalsjukdom har Helen aldrig fått en mors självklara kärlek eller hundraprocentiga uppmärksamhet. När Helen tänker tillbaka på sin barndom och delar av sitt vuxenliv efter mordet inser hon att inte bara hon själv, utan även fadern, har i allra högsta grad blivit insnärjda i mentalsjukdomens finmaskiga nät.

Helen är en mycket mångbottnad karaktär vars inre känsloliv och praktiska handlingar i stort sett totalt kontrolleras av förhållandet till modern. Hon är inte lätt att tycka om eller sympatisera med – mordet på modern blir en språngbräda till fler märkliga handlingar och beteenden. Dramatiska händelser avslöjas i förbifarten och sedan går historien vidare utan hänsyn till läsarens bestörtning. Just detta driver läsningen framåt – man bara måste få reda på vad det kan vara som framtvingat Helens underliga anlag. Sebold gör en mästerlig beskrivning av Helens förvirring och desperation när hon dröjer sig kvar i huset efter mordet på sin mor; här blandas minnen av hennes barndom med detaljerade beskrivningar av hur hon behandlar moderns döda kropp.

Månvarv är omedelbar i sin karaktär och uppbyggnad – utan förvarning slår den sin läsare rakt i ansiktet. En bit in i läsningen kommer jag att tänka på Poes The Black Cat. Lite senare refereras just till denna novell och helt klart är att Månvarv är en roman med just gotiska drag. Här finns den psykologiska spänningen, frågan om ondskan i människans natur och en moral i sönderfall.

Båda Sebolds tidigare böcker, den självbiografiska Efter våldtäkten och romanen Flickan från ovan, tar upp laddade ämnen. Sebold kräver av sin läsare att acceptera ämnet, att få obehagliga sanningar skoningslöst boxade i magen. När nu Månvarv sällar sig till samlingen är det sista man kan beskylla Alice Sebold för att vara en trist konventionell författare. Mer laddat än att skildra en dotters mord på sin mor blir det väl knappast och Sebold håller läsaren i ett fast grepp ända till slutet – under de sista tio sidorna klarar jag knappt att andas. I stället för att tona ner växlar Sebold upp och kör i maximal hastighet ända till sista ordet. Något säger mig att hon snart är tillbaka med ännu en exceptionell roman.

Anne Pihlo