Mitt i Fucking Sverige
Att Lena Ackebo valt SoFo som spelplats för sin nya samling serier får mig att gnugga händerna. Inga förtjänar att tas ner på jorden lika mycket som de horder av mediafolk och ängsliga hipsters som går runt och visar fjädrarna i de här kvarteren, och ingen kan lyfta fram det löjliga hos självupptagna människor som Lena Ackebo.
Jag förväntar mig att det ska välla ut uppdaterade varianter av de klassiska Ackebofigurerna, nu med designerbågar och iPhonen i handen.
Så blir det inte.
När det gäller hipsterhumor ritad med sann pekskärmskänslighet är Pelle Forshed och Stefan Thungrens SvD-serie Stockholmsnatt fortfarande ensam på toppen. Det är nämligen inte deras remixdroppande och surdegsbloggande SoFo som Lena Ackebo lyfter fram. Hon hade faktiskt lika gärna kunnat vara i fucking Borås centrum, för de arketyper som trängs i rutorna finns i alla städer: tonårsbrudar, nördar och neurotiker; invandrarna som driver krog och alkisarna som dricker deras öl och rapar ur sig smygrasism mellan klunkarna.
I den allmängiltiga krogmiljön lägger Ackebo sitt fokus på obekväma möten med främlingar och ytliga bekanta. Det är små sociala katastrofer med en igenkänningsfaktor så stark att man instinktivt börjar leta efter närmaste flyktväg.
Lena Ackebo är och förblir en av de allra vassaste skildrarna av Sverige och svenskarna. Hon har ett unikt öra för pinsamheterna som förenar oss.
Det gör att hennes satir är lika vital och på pricken i dag som när hon debuterade i mitten av åttiotalet.
I Fucking SoFo visar hon dessutom att hon kan driva med ett mer tidstypiskt fenomen som onlinespel utan att framstå som det minsta mossig. Hon hade nog kunnat göra serier om remixer och surdeg också, om de bara hade varit lika roliga som vanligt folk.
Joel Sjöö
