Med språket ner i skyttegravshelvetet

När den säregna författaren Lotta Lotass skriver en bok om första världskriget liknar den förstås inget annat.

Hon tar med sig sitt poetiskt kraftfulla språk ner i skyttegravshelvetet och stannar där. Den röda himlen är en hundra sidor lång mening, utan början, utan slut – men med en infernalisk närvaro i varje stavelse.

Det är en text som bjuder hårt motstånd, likt det mesta Lotta Lotass skriver. Här finns ett ”jag”, ett ”du”, ett ”vi” och ett ”dem”, men det är omöjligt att skilja de från varandra – i fokus står istället det omänskliga lidande soldaterna utsätts för på slagfälten.

Lotass drar ner läsaren i detta kaotiska lidande utan slut, i leran, blodet, de ständiga krevaderna. Den röda himlen är en text som inte erbjuder något annat perspektiv än den oavbrutet pågående slakten – en slakt på miljontals soldater.

Den hundra sidor långa meningen väller fram, utan paginering för att säkerställa omöjligheten att orientera sig. Bara glimtar av mänsklig värdighet syns – som vid ett tillfälle när Lotass noterar några brev som fallit ur de dödas fickor:

– och jag tänker på dig, och du är varje stund saknad och det regnar –

Lotass bok är ett humanistiskt rop som vill nå längre än alla politiska och militärhistoriska analyser, in i själva det brott mot mänskligheten som ett krig alltid är.

Det är ett svårt uppdrag, men Lotta Lotass gillar svåra uppdrag, det har hon visat gång på gång i sitt författarskap. Vare sig hon undersöker människans kamp med naturen, rymden eller vetenskapen är språket hennes främsta forskningsredskap.

I Den röda himlen rör hon sig så nära krigets fasor med detta språk att det stundtals är svårt att läsa. Men samtidigt – det skimrar, det är levande litteratur.