Med näring åt fantasin

Med tanke på att Jules Vernes roman En världsomsegling under havet utspelas under vatten, krävs det en rad tekniska lösningar för att berättelsen ska fungera på en teaterscen.

Sådant innebär inga problem för Regionteater Väst, särskilt inte då scenografen Råger Johansson anlitats. Inledningsvis artar sig vistelsen på ubåten Nautilus till rena klaustrofobin, för att sedan öppna sig mot ett ombonat rum med prägel av sent 1800-tal, den tid då boken skrevs. En fascinerande mask av Bim King hamnar i fokus, samt en mängd andra detaljer.

Några vidlyftiga marinbiologiska exposéer finns det dock inte utrymme för, men ett stort runt fönster öppnar ett panorama mot både hajar och jättebläckfiskar. Fantasin får mycket näring av den särpräglade atmosfär som råder i rummet.

I manuset utgår Anna Berg från en föreläsning, vilken de tre huvudpersonerna gemensamt håller. Därigenom hittar hon en bas i ett tillbakablickande perspektiv, utifrån vilket minnesbilder dramatiseras, ibland riktigt actionfyllda.

På sätt och vis är det ett filosofiskt idédrama som mejslas fram. Vad kan vi veta om en annan människa, hennes motiv och bevekelsegrunder?

Troligen vilar sådan vansklig kunskap på de snäva föreställningar vi har om oss själva. Åtminstone verkar tendensen vara sådan på Nautilus, där ofrivilliga passagerare försöker få en bild av Nemo, den undflyende kaptenen.

Följaktligen betonar Michael Engberg som professor Aronnax dennes vetenskapliga förtjänster, medan Malin Müllers aggressive harpunerare mest ser Nemo som en misantropisk fångvaktare. Mellan den teoretiska människans vankelmod och den handlingsinriktade hjältens tapperhet vacklar Bo Lyckman, i positionen som den servile tjänaren Conseil.

Det är härligt att ta del av dynamiken i gruppen och betrakta de konstfullt anlagda lägesändringarna. En annan viktig förklaring till uppsättningens laddning är att regissören Ulf Michal ger stor plats åt det audiovisuella. Dan Fernströms ljud och musik växer nästan till en aktör, liksom Mauritz de Vries ljusdesign.

Det rör sig alltså om en föreställning där humaniora interagerar med ingenjörskonst, vilket känns helt rätt med tanke på att dramat baseras på en berättelse av science fiction-storyns fader.

Peter Grönborg?