Med en känsla av Gogol
En dikt av den unga vitryska poeten Valzhyna Mort beskriver träffsäkert det vitryska språkets prekära situation: ”ditt språk är så litet / att det inte ens kan tala än, / men du, Vitryssland, är hysteriskt, / du är övertygad / om att barnmorskorna blandade ihop knytena.”
Raderna kommer för mig när jag läser Morts äldre landsman Barys Pjatrovitj, poet och vice ordförande i det förföljda belarusiska författarförbundet, aktuell på svenska med urvalsvolymen Fresker, en samling kortdikter och prosalyriska stycken. Pjatrovitjs bildspråk tar sig väsentligen andra uttryck än Morts, men de delar erfarenheten att dikta på ett språk som är satt på undantag, som är på väg att nästintill nedmonteras i hemlandet.
Inte sällan lyser den omständigheten igenom i Pjatrovitjs texter, men, som Henrik C Enbohm påpekar i sitt utmärkta efterord, finns ingen anledning att reducera poesin till politik. Litteraturen är av sådant omfång att den rymmer såväl den kritiska udden som en diktad drömvärld, ett förhållande Pjatrovtitj formulerar som ”spannet mellan sömn och vaka, mellan det fantastiska och det reella”.
Målande och stämningsfullt skriver Pjatrovitj stycken som, kortformatet till trots, har både bredd och djup. Ena stunden är texten åskådligt allvarsam och vemodig, nästa märkligt svårfångad och svävande med förvrängda, fantasifulla sekvenser som för tankarna till Gogol. Det är kast och kombinationer som är klart vinnande.µ
Peter Viktorsson
