Matig rövarhistoria från Filip och Fredrik
Så kul har det dock inte alltid varit.
Hösten 1984 lanserade Jan Guillou Köping som Sveriges tråkigaste stad i sitt program Rekordmagazinet. Inslaget skapade ilska och skam i Köping, men hos en man blev det en tändande gnista. I teverummet på det lokala lasarettet bestämde sig den gåtfulle Hasse P för att visa Guillou att Köping kan. Genom att baka världens längsta smörgåstårta skulle staden komma med i Guinness rekordbok och tvätta bort tråkstämpeln. Där börjar berättelsen om Tårtgeneralen, en potentiell solskenshistoria med en blind kaospilot i förarsätet.
Filip och Fredrik har byggt en stor del av sin karriär på att berätta sådana här rövarhistorier. I programmet Hundra höjdare återgav de först historiska händelser med egna skarvningar, för att senare leta upp riktiga original och låta deras beteende tala för sig själv. De har också hämtat mycket material från sina egna uppväxter och hatkärleken till det de själva kallar DDR-Sverige. I Tårtgeneralen får de förena alla de här spåren genom Hasse P:s äventyr i åttiotalets Köping. Hasse är en strulputte och rufflare som flackat kring hela Västmanland och lämnat kraschade firmor och förhållanden efter sig. Han har en drivkraft som kan få vad som helst att hända, men också en brist på insikt som garanterar att det förr eller senare kommer att gå dråpligt åt helvete. Dessutom ljuger han så mycket att den som återger hans berättelse kan kasta alla krav på sanningsenlighet överbord (boken inleds också med orden det mesta av följande är sant).
Hasse P är alltså på alla sätt Filip och Fredriks drömprotagonist. Och de förvaltar hans arv väl. Tårtgeneralen är rakt igenom underhållande. Jag skakar skrattande på huvudet åt Hasses galna planer och häpnar över hur han faktiskt får folk med sig. Men vetskapen om att han faktiskt är en verklig person gör att en dimension saknas. Trots att kapitlen inleds med utsnitt ur intervjuer med huvudpersonerna och låter oss veta att berättelsen är baserad på deras ord, hör jag bara Fredrik och Filips röster i texten. De har satt de bästa dråpligheterna i en ram och dimmat den med känslor. Det är tydligt att de bryr sig om Hasse P, men de lyckas aldrig ge någon bild av vem han egentligen är och vad det är som får honom att bete sig så här. Kanske beror det på att de inte är några skönlitterära talanger (den inre monologen ligger på lägre deckardrottningsnivå). Kanske har Hasse P inte velat prata om sånt. Kanske vill de bara inte förstöra en bra historia.
