Mästaren som håller än

I samtida verk refereras det flitigt till de gamla förebilderna, och ibland tycks det som att det är det som utgör det moderna författarhantverket i landet – att känna sina klassiker och att kunna knyta sina egna verk till den litterära traditionen.

Det är inte så konstigt att det är så. Många författare under sovjettiden såg det som sin uppgift att belysa samhälleliga strukturer och författarna (de som inte gjorde det lätt för sig och skrev det regimen ville, det vill säga) sågs som hjältar som riskerade livet för att sätta sig upp mot systemet.

Och i Ryssland, där historien av förtryck aldrig tycks vilja sluta upprepa sig, upplevs sådan litteratur naturligtvis fortfarande illustrera något väsentligt.

Mästaren och Margarita är just en sådan roman som blottlägger det sovjetiska samhällets brister. Bulgakov brände första utkastet av manuskriptet på grund av rädsla för Stalins regim, och även om han småningom återupptog projektet, så räknade han inte med att romanen skulle ta sig igenom censuren.

När den till slut ändå gjorde det i slutet av 60-talet, långt efter författarens död, gjorde den succé och man lyfter i Ryssland än i dag aldrig ens frågan om ifall den fortfarande är relevant läsning. Det är i Ryssland, alltså.

Men hur är det med Sverige?

Är det värt att ge ut en nyutgåva av en roman som genomskådar ett samhälle som inte är vårt?

Det blir svårt att svara något annat än ja på den frågan.

För det första är vi i vårt samhälle ständigt på vår vakt mot totalitära tendenser och fascineras av att studera förtryckande samhällssystem genom litteratur. Den ström av dystopiska framtidsskildringar som skrivs och läses i väst är ett tecken på det.

För det andra är Mästaren och Margarita tid- och rumslös, trots sin uppenbara epokanknytning. Det Bulgakov blottlägger i sin roman är inte bara samhällsstrukturer, utan också allmänmänskliga moraliska brister.

Mästaren och Margarita handlar om hur en kvartett onda andar besöker Moskva och vänder allt upp och ner. De lurar stadens invånare i sina fällor, genomskådar deras girighet, fåfänga och feghet och ger dem än blodiga, än förnedrande straff för sina synder.

Mitt i den helvetiska uppståndelsen berättas en kärlekshistoria mellan Mästaren, en författare som blivit utfryst av den litterära eliten på grund av att han skrivit en roman om Pontius Pilatus trots förbudet mot religiositet, och hans Margarita.

Deras kärlek får stå för det rena som finns kvar i ett annars smutsigt samhälle. Parallellt återges också, som en roman i romanen, den text som Mästaren författat och det dåtida Jerusalem både polariserar och jämställs med det samtida Moskva.

Det hela beskrivs med ett vansinnigt högt tempo, och romanens Moskva kryllar av människor. I nästan varje kapitel introduceras ett gäng nya, betydelsebärande karaktärer. Bulgakov och hans berättare skojar med sina läsare och trotsar med flit rim och reson i berättandet. Berättarrösten är nyckfull – än kan han läsa karaktärernas tankar, än kan han inte höra vad någon säger för att denne viskar för lågt, än berättar han utifrån lösa rykten.

Över huvud taget är romanen lekfull och farsartad, de galna upptågen följer på varandra i en strid ström.

Det är lätt att luras av tempot och humorn och tro att man som läsare ska få komma lindrigt undan. Men så skrämmer en scen en plötsligt på riktigt, och en annan får tårarna att stiga i ögonen.

Med ens förvandlas de figurer som man nyss tagit för givet var själlösa karikatyrer till vänner. Vänner att tycka om, trots att deras synder är så obarmhärtigt avslöjade.

Caroline Magnusson