Måleri som ljuv musik

Igenkännande och överraskning drabbar mig till lika delar när jag kommer in på Flaménska galleriet och ser minnesutställningen över Arne Fallberg. Igenkännandet i de djärva färgställningarna och de snabba, spontana penseldragen, den speciellt Fallbergska tonen som ibland tänjer gränserna till det yttersta. Ingen kan ställa knallskärt mot gult som han och ändå undgå att hamna i det banala. Den förmågan till tonträff måste man nog vara född med, som musikaliskt gehör.

Överraskningen kommer i den inre avdelning där Mor Anna i ett närstuderat jätteporträtt skickar ut en skärskådande blick i rummet. Hon tycks ta in allt, målningarna som omger henne på väggen, oss besökare som rör sig omkring dem, ja hela tillvaron. Resignerad erfarenhet men också nyfiken förundran lyser fram i detta karaktärsfyllda porträtt som i sin återhållsamt realistiska stil ser ut att ha kunnat vara målat i dag lika gärna som för ett par hundra år sedan.

Men porträttet av mor Anna är daterat 1976, då knappast någon annan målade på det här sättet, och det gör mig nyfiken på Arne Fallbergs tidiga måleri, innan han blev den utpräglade landskapsmålare de flesta nog känner honom som. Då, i början, skildrade han mest människor, enligt vad Bengt Wahlgren berättar i den lilla men innehållsrika utställningskatalogen.

Det finns också med ett tidigt självporträtt, en lätt romantiserad bild där slokmustaschen och den slimmade dressen får honom att likna en cirkusartist - säkert en mycket medveten påminnelse om de gånger när han som ung fick resa omkring med en cirkus, en oförglömlig upplevelse som han gärna återkom till.

Mycket mer av det tidiga måleriet ryms dock inte inom ramen för den här utställningen, som knappast har ambitionen att vara en verklig retrospektiv - en sådan bör väl komma så småningom, och då på Borås konstmuseum. För Arne Fallberg har självklart sin plats i raden av betydande Sjuhäradskolorister. Kraften och energin i penseldragen påminner om både Manfred Flyckt och Bengt Crantz, men poesin är hans egen.

För det sjunger om Fallbergs måleri. Musiken var en del av hans liv, och det återspeglas i rytmen och variationerna i hans målningar. Träden står stadigt på jorden, men det fladdrar och lever i deras kronor. Gräsytor böljar åt olika håll, löv virvlar förbi som konfetti.

Till med de tunga bohuslänska bergen tycks ha svårt att stå riktigt stilla, de vill gärna jazza till sig med några svajiga krumbukter som bryter mot det stränga allvaret. Det är som en vind drar fram över alla dukarna, om inte full storm så åtminstone en lätt bris som sätter allting i rörelse.

Abstrakt blir det aldrig. Hur mycket han förenklar förblir helheten tydligt läsbar. Det är ingen tvekan om att det är landskap han återger, inte detaljstuderade utan i koncentrat, inte den eller den platsen utan upplevelsen av den, en sinnesstämning.

Man må kalla det impressionism eller expressionism, det spelar ingen roll. Det är ett måleri som går in direkt, utan etiketter. Det bara finns där, spontant, träffsäkert och flödande av intensiv livskänsla.

Inger Landström