Limmad pocket förstör magin

Sommaren 2005 var sommaren då din mamma, din bror och hans tjejs katt skaffade varsin blogg. Det var en sorts explosion! Författaren Sigge Eklund var en av de första som ramlade med i lavinen. Han föll pladask för bloggen, både som demokratisk teknik och som publiceringsforum för egen del. Nu släpper DIY-under-Linda-Skugges-beskydd-förlaget Vulkan Sigges blogg som bok.

Den är tyvärr jätteful. Jag förstår ingenting. Sigge Eklund är både författare och formgivare och han om någon borde veta hur viktigt utseendet är. Limmad pocket kan vara helt fantastiskt som format men det här omslaget får mig att vilja gråta- och naturligtvis påverkar det läsningen av Sigges blogg omkokad till- bloggbok?

Dessutom är den slarvigt korrekturläst och kryllar radbrytningar mitt på raderna. Synd.

Däremot är urvalet texter mycket bra, det oftast hyfsat korta formatet och möjligheten att slänga sig mellan dikt, verklighet, minnen och samtidsdebatt passar Sigge Eklund perfekt. Emellanåt minns jag precis varför jag under en tid, då okunnig om RSS-verktyget, kastade mig in på Sigges squarespace och läste nya postningar med samma frenesi som jag i dag läser? tja, andra bloggar. (Perez Hilton.)

Texterna är vackra litterära små utflykter och experiment, obearbetat, dagdrömskt från en halvsvunnen tid. En tid där bara en alldeles för varm kväll i en liten lägenhet på Wallingatan kan bli något Stort och Skälmskt och Avgörande.

Men det är också sökta stilgrepp (som att lägga in ”inte sant?” i varannan mening i en argumentation) och fultexter, och inte sällan framträder Sigge Eklund som en pompös och skitjobbig besserwisser med upplysningen i sin hand, nämligen: bloggen. (Taskigt överlägsna kritiker löjlade sig under en tid över att Sigge lagat pastasallad till sina bloggvänner under Bokmässan, och kallade honom försmädligt för ”Blogge Eklund”.)

Att läsa en blogg är som att följa en dokusåpa fast mindre moraliskt betungande, eftersom den utlämnade själv ”klipper ihop”.

Kanske är det sant som Sigge tror, att det är omöjligt att hata någon vars blogg man läser. Att man kan reta upp sig ett tag, men sedan planar det ut i takt med att människan bakom texterna tonar fram. Är det omöjligt att dölja sig själv i en blogg?

Kanske är det det som går förlorat i och med att bloggen blir bok. Det nakna, direkta och råa försvinner ju när författaren hinner bearbeta och sortera. För mig är själva formatet lika speciellt som det är (eller var) för Sigge Eklund. Att gå in på en sida, hitta en ny text och sluka den några minuter efter att den publicerades (och antagligen även skrevs, med stavfel och allt) är speciellt.

Jag trodde inte att det skulle ha någon betydelse – en text är en text – men mycket av magin och själen försvinner i den limmade pocketens form.

Rebecka Åhlund