Långrandigt kopulerande

Hello again av kompositören, textförfattaren och librettisten Michael John LaChiusa är en musikalversion av Arthur Schnitzlers drama Ringlek (Reigen) från 1897. Den består av tio olika scener som framställer olika erotiska relationer mellan människor. LaChiusa låter varje scen utspela sig i ett bestämt decennium och tillåter sig dessutom det numera föga överraskande greppet av ett könsbyte, det vill säga Schnitzlers Little Miss förvandlas till mansrollen Young Thing. Därmed har han, som det heter, tillfört verket en homosexuell dimension.

Regissören Vernon Mound och scenografen Linda Wallgren har av självklara praktiska skäl valt den lätthanterliga simultanscenens form; allt händer i ett och samma scenrum. Det är en smakfull för att inte säga elegant och sparsmakad scenografi som Wallgren byggt upp, lätt att agera i liksom den otvunget ger en trovärdig illusion av de skiftande miljöerna.

En icke oväsentlig del av dekoren är den lilla molntappen som svävar under taket. På den projiceras videosekvenser, oftast mjuka och vackra, där rollfigurerna agerar i närbild. För det mesta uttrycker de en drömsk, ömsint, kanske romantisk kärlek. På så sätt kontrasterar de skarpt mot den på scenen samtidigt pågående naturalistiska, fysiska utlevelsen.

Och det är uppenbarligen just det sistnämnda som Mounds regi tagit fasta på. I snart sagt var och en av de tio scenerna kopuleras det, frenetiskt, passionerat, rått och brutalt, sakligt och eventuellt motvilligt. Bland andra medverkande rollfigurer i de här kättjefulla scenerna uppträder en kärleks- och penningbehövande prostituerad, en otrogen hustru, en pilsk student vid tillfälle drabbad av impotens och, faktiskt, en senator.

Det skall således handla om kärlekens yttringar med lite löst sammanhållande ingredienser mellan scenerna. Något utöver detta kan man svårligen finna. Därför lider LaChiusas musikal av en påfallande enformighet, en långrandighet som regin knappast lyckas göra någonting åt. Lägg därtill LaChiusas många gånger svårnjutbara musik som befinner sig i trakterna av den atonala skolan. Förvisso förekommer ett och annat sångnummer som kan glädja lyssnaren. Framför allt bör då framhävas barytonen David Inghamns och tenoren Johan Ringströms vackra duett ”Den jag har kär?”. Det är en musikalisk höjdpunkt i en annars ganska slätstruken föreställning med drag av nummerrevy.

Jag kan tänka mig att händelselösheten beror på den nästan totala avsaknaden av talad dialog, den som har den viktiga funktionen att föra handlingen framåt att tillföra dramatisk energi. I förbigående kan ju nämnas att även operagenren behöver en sådan i form av sina recitativ.

Emellertid – ingen skugga må falla över de agerandes insatser. Det här är ett examensarbete av sistaårseleverna vid Göteborgs universitets musikallinje (med inslag av några etablerade skådespelare), och deras framträdande på scenen förtjänar mycket beröm. De agerar med en märkbar avspändhet, med föredömlig kontakt i ensemblespelet och sjunger utan rädsla sina musikaliskt svårtolkade soli och duetter. Sannolikt har LaChiusas verk framstått som en utmaning för dem, en utmaning som de frejdigt antagit med ett för dem framgångsrikt resultat.

Bo W Jonsson