Läckor nära livet

Det ska måhända vara bomber i lyriken i vår. I Peter Mickwitz diktsamling Där bara diset återstår av paradiset fanns ett stycke med en språklig deformering om det brittiska deltagandet i bombandet av Irak, i Hanna Hallgrens nya bok finns en avdelning som uppehåller sig vid terroristdåden i Londons tunnelbana. Det skulle kunna ses som exempel på nya former för den politiska dikten, långt borta från de gamla budskapsvarianterna – men i grunden lika mycket förutsättande.

I Aftonbladet framträdde för övrigt kritikern Hanna Hallgren och sågade någorlunda Peter Mickwitz bok, som hon mest fann vara studentikosa ordlekerier. Betoningen i kritikern Hanna Hallgren till skillnad från lyrikern Hanna Hallgren eller litteraturvetaren Hanna Hallgren (med inriktning på genusforskning och queerteori, med en avhandling på gång om lesbiska feminister på 70-talet) har sina komplikationer: i sitt projekt som hon kallar ”det transversala språket” utgår hon från möjligheten att överskrida gränserna mellan genrer och stilistiska nivåer.

En programmatisk formulering citerad i en artikel i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1/2006: ”En stil som läcker mellan kritik, poesi och akademi. Som skadar uppfattningen om dessa som separata entiteter eller system. Och en stil som skriver sig nära livet; de erfarenheter man har – som minoritet och majoritet. En bekroppsligad stil, förvärvad, försonad, älskad och sörjd.”

Nå, det där är program och teori. Hur blir det i praktiken, vad är det för stil som läcker i texterna om bomberna i tunnelbanan? Collagetext kallas det i en kommentar där man får veta att texten är sammansatt utifrån avskrivna nyhetsartiklar och en bearbetad ledartext i DN. Det gör knappast att det blir ett collage eller en hybrid eller ett överskridande av gränser mellan genrer – men det som får det att läcka i den avdelningen av boken är rubriken: Paranoid dagbok. Vad som är transversalt i betydelsen ställt på tvären sipprar mest bort.

En egen stilistisk nivå utgörs av de fyra avdelningarnas rubriker: Narcissistisk historia – Perverst begär – Paranoid dagbok – Depressiv europé. Men om dem skulle man i och för sig kunna citera den åberopade Gilles Deleuze: ”Utsagan är varken lateral eller vertikal, den är transversal och dess regler finns på samma nivå som den själv.” Som teoretisk formulering har den ett självupphävande drag.

Teoribildningarna var heller inte frånvarande i debutboken Ett folk av händer (2001) eller i Burqa (2003). De glesa ord- och stavelsekollisionerna i den senare har nu ersatts av större textsjok, till det yttre mer påminnande om en prosa – eller flera, med tvära kast. Och trots (eller tack vare) alla teoretiseringar läcker det där med ”nära livet, de erfarenheter man har” fram, som i ett stycke om modern där barndomens småländska kyrklighet kolliderar med ett föregående referat av Friedrich Engels tankar om matriarkatet:

”Vad är att tro? Att lära sig cykla, svårare än att skriva dikter. Och hon / kom cyklande med Stridsrop, sin tunga, sin ungdom i armén / hon cyklade sitt hjärta genom sitt liv. Vems händer på styret? Jag är densamme än, / som ofta/ i rädsla frågat: ”Vem är du? Den böjda botbänksryggen, den / raka cykelryggen och sträckta sångarryggen”

Lars-Inge Nilsson