Kraften är omöjlig att stå emot
Han inleder stenhårt med Born in the USA. Varken röst eller ljud sitter perfekt men den kraftfulla energin är omöjlig att stå emot.
Sedan följer tunga Radio Nowhere, soligt gungande Out in the Streets (och nu är röst och ljud på plats), glädjerusande Two Hearts, och så en av de stora amerikanska sångerna, The Promised Land, där den svartklädde Clarence Clemons träder fram ur skuggorna och blåser livet ur sin saxofon och efter det, när Bruce Springsteen drar ner på tempot för första gången, med gamla, lite jazziga, Spirits in the Night har han 58 000 lyckliga åskådare i sin hand.
Det är två och en halv timme kvar av konserten. Festen har bara börjat.
För en fest är det och Bruce Springsteen skapar den genom en ihärdig och skickligt utförd dramaturgi. Redan i Out in the Streets är han nere bland publiken, skakar händer, ger mikrofonen till en kille medan han bränner av ett gitarrsolo, tar tillbaka den, tackar för hjälpen och lyckas skapa en egentligen osannolik (herregud, vi är 58 000 människor här) känsla av intim gemenskap.
Ibland närmar det sig till och med ett väckelsemötes karaktär, kanske framför allt i den långa vällustiga versionen av Mary’s Place som växer till något mer än bara en sång, mannen upprättar ju ett slags sceniskt rockande, pulserande, rum som man helst av allt aldrig skulle vilja lämna.
Bruce Springsteen är en paradox. Han är ett av de främsta exemplen på att den amerikanska drömmen (vem som helst kan bli en miljonindustri) är sann, men hans sånger handlar om just den drömmens mörka baksidor och det är där han möter sin publik. Han sjunger vanlighetens evangelium för oss som aldrig kommer att bli Bruce Springsteen och det finns en slags konstig tröst i det.
Bruce Springsteens kluvna förhållande till hemlandet USA glimtar till några gånger under kvällen, framför allt när han presenterar Livin in the Future, en sång som handlar om att allt det av maktmissbruk som ”våra föräldrar sade inte kunde hända i USA” redan har hänt. Klassiska Independence Day sjunger han också ovanligt nedtonat och sammanbitet.
Men mest är det en fest och fortfarande, när detta skrivs, morgonen efter konserten är det svårt att sortera alla starka intryck.
Så, istället, osorterat:
Bruce Springsteens och Steve van Zandts lyckliga gapande i samma mikrofon under Two Hearts, som om ingenting har hänt de senaste 30 åren.
Den mytomspunna saxofonisten Clarence Clemons värdiga skridande fram till scenkanten varje gång han det är dags för ett solo (det lär bero på höftledsproblem, men är oerhört effektfullt som kontrast till all annan energi på scenen).
Gitarristens Nils Lofgrens vannsinnessolo i Because the Night – kvällens farligaste ögonblick.
Pianisten Roy Bittans och trummisens Max Weinbergs oerhört kraftfulla spel. Det är ryggraden i Springsteens musikaliska uttryck.
Soozie Tyrell, som med sitt avspänt rockande fiolspel ger Springsteensoundet en omisskännlig folkmusikkaraktär, framför allt i sista numret, den irländskt klingande och mäktigt stompiga American Land.
Och så, till slut, en bild – under avslutningen av den fantastiska Badlands, där Clemons och Springsteen, efter varsitt vildsint solo tar varandra i hand och lyfter sina instrument mot den göteborgska sommarvarma natthimlen och står så, alldeles stilla, medan musiken rusar på omkring dem. Den bilden vill jag aldrig glömma.
Låtarna:
1) Born in the USA
2) Radio Nowhere
3) Out in the Streets
4) Two Hearts
5) The Promised Land
6) Spirit in the Night
7) Be True
8) 4th of July, Asbury Park (Sandy)
9) Atlantic City
10) Prove It All Night
11) Darlington County
12) Becaue the Night
13) Cadillac Ranch
14) Livin in the Future
15) Mary’s Place
16) Independence Day
17) This Hard Land
18) The Rising
19) Last to Die
20) Long Walk Home
21) Badlands
Extranummer:
22) Hungry Heart
23) Seven Nights to Rock
24) Born to Run
25) Rosalita (Come out Tonight)
26) Dancing in the Dark
27) American Land
