Konventionellt och sentimentalt
Han är den åldrande läraren. Hon är den undersköna eleven. Förälskelse uppstår. Men han, den desillusionerade mannen, kan inte tro på att hon verkligen tycker om honom. Istället tar svartsjukan ett fast grepp om hans hjärta.
I Elegy – skönhetens makt måste läraren David Kepesh förstå att se bakom sin elev Consuelas skönhet. Och lita på att hon besvarar hans känsla. Bara då kan han verkligen lära sig att älska.
Det här är en sentimental och konventionell historia där alla kvinnor värda att älska är förföriskt vackra och står i nära kontakt med sina känslor.
Männen däremot håller känslorna i schack. Men de har gärna sex med unga kvinnor som hämnd mot världens orättvisor. I Elegy – skönhetens makt lyckas regissören Isabel Coixet cementera könsrollerna så hårt att själva berättelsen kvävs av klichéerna.
Penélope Cruz spelar Consuela som har den enda egenskapen att hon är vacker. Varken betraktaren eller motspelarna kommer henne någonsin nära, det sägs aldrig vad hon vill med sitt liv, eller ens vad hon ser hos den trettio år äldre läraren.
Ben Kingsley, som David Kepesh, ska däremot vara en varm och allkunnigt faderlig karaktär. Men hans feghet och opålitlighet undergräver möjligheten att känna sympati med honom. I filmen drar David Kepesh en intressant parallell mellan kärleken till en annan människa och kärleken till god konst.
Svaret han ger är att man varken kan äga någon annan, som man gifter sig med, eller konsten, trots att man köper den.
Man kan bara förvalta kärleken och skönheten. Tyvärr utestängs Consuela från det intellektuella resonemanget. Och när hon blir svårt sjuk är hon mer rädd för att förlora sin skönhet än för sjukdomen.
Hon är så identifierad med sin självbild som attraktivt objekt, att hon inte tror sig vara älskansvärd utan sitt utseende. Ofta liknar estetiken och filmfotot närmast en reklamfilm. Men vare sig det är vin, choklad eller underkläder som blixtrar förbi på duken känns filmen lika ytlig. Mer inlevelse än en reklamfilm ger Elegy – skönhetens makt inte heller.
Hedvig Weibull
