Konsten, människan och naturen

Mot den bakgrunden är det ett sant nöje att vandra genom de salar på Statens Museum for Kunst där utställningen ”Nature strikes back” (Naturen slår tillbaka) visas.

Bortsett från ett fåtal verk, bland annat Christian Schmidt-Rasmussens satiriska akvarell ”Kill Nature , Nature Kills” från 1997 där en skadeglad fabrik frustar rök på en spyende sol och dokumentation av den socialantropologiska konstgruppen Superflex´ ”supergas”-projekt i Cambodja 2001, anstränger sig utställningen inte över hövan med att vara speciellt klimatorienterad. I gengäld bjuder den på en vällustig exposé över människans mångtusenåriga sätt att förhålla sig till naturen.

Med ”naturen” som sökord har utställningens kuratorer botaniserat bland museets cirka 240 000 konstverk och associationerna har flödat fritt medan de sållat fram det ca hundratalet verk som visas. Resultatet har blivit en ”konstkompott” fylld av oväntade möten som skär tvärs över både tids- och kulturgränser. En överdimensionerad dammtuss fotograferad av Mike Kelly möter Rubens hermafrodit som oblygt drar upp kjolarna och visar sitt manliga kön; Nam June Paiks TV-monitorrobot ”Niels Bohr” i dialog med små italienska 1500-talsbronser; holländska 1600-talslandskap praktiskt taget på kollisionskurs med Fluxuskonstnären Arthur Køpckes skräpcollage ”Partiella sammanhang” från 1967. I Gerhard Richters ”9.9.94” sluter sig en ridå om människans verk.

Men jag går händelserna i förväg. En ganska given utgångspunkt för en utställning med ett underliggande katastroftema har varit att jordens elände började den dag då Eva åt av den förbjudna frukten så att hon och Adam sparkades ut ur Paradiset för att sedan få klara sig själva bäst de kunde. Och det kunde ju varken de eller deras avkomma. ”Syndafloder, domedag, helvete – och mycket dåligt väder” (för att citera ett av de fem teman som utställningen är uppdelad i) drabbade såväl människor som jord. Det hjälpte inte ens att Gud sökte återställa balansen genom att låta Kristus marteras och dö på korset.

Och en ny ”syndaflod” är på väg. I varje fall enligt NASA som menar att den långsiktiga effekten av den nuvarande koldioxidnivån är en höjning av vattennivån med 20-30 meter vilket fotografen Lars Buhl illustrerat i ett skickligt komponerat fotomontage.

Från Syndafall till Syndaflod à la 2000-tal och växande klimathot. Däremellan ett par årtusenden då vi inte bara utnyttjat naturen i form av resursslöseri utan också studerat den, (bland annat på de europeiska universitetens anatomiska teatrar), använt den som naturromantisk fond, analyserat den (som till exempel kubisterna), tvingat den till underkastelse (mest anslående är guldåldersmålaren Eckersberg som vände Colosseums ruiner ut och in(!) för att få ett centralperspektiv som passade honom) eller tolkat den i abstraktexpressiva termer som uttryck för personlig vånda (August Strindberg) eller för vår tids turbulens (Asger Jorn, Per Kirkeby).

Visst blir man litet vimmelkantig av alla infallsvinklar, orimliga möten och anakronismer. Men roligt är det. Tänkvärt och lärorikt dessutom.

Britte Montigny