Klokt och poetiskt om synen på barndom

Den mångsidiga författaren och fysikern Helena Granströms tredje bok är utgiven i bokförlaget Inks manifestserie, men snarare än ett manifest är boken en poetisk essä om vår kulturs förhållningssätt till begrepp som barn, barndom och barnslighet. Granström vill visa hur vårt sätt att betrakta utvecklingen från ickecivilisation till civilisation speglar vårt synsätt på vuxenblivandet.

Medan de egenskaper vi reserverar för barnen – nyfikenhet, fantasi, kreativitet – skulle kunna djupna till mognad, är de egenskaper vi förknippar med vuxenhet bara infantila, menar författaren (med en av sina skarpa ordvridningar). Ett exempel är hur vi tror att vi för att bli vuxna måste frigöra oss från vårt beroende av kroppen och av andra människor, och därigenom i stället gör oss beroende av teknologi. Återkommande hänvisar författaren till psykologins teorier som förklaring till varför förtrycket av barnet gör den civiliserade människan infantil: när vi förbjuder oss själva att leka och vara känsliga, tvingas vi leva i förnekelse och förträngning. Det låter lite hårdraget, och är det ibland. Nog finns det vuxna som leker, och inte betraktar vi språket som en så icke-relationell, enbart informationsöverförande företeelse som författaren påstår. Men vissa överdrifter kan måhända tillåtas i retoriskt syfte.

För att kallas manifest är boken påfallande fattig på uppmaningar till sammanslutning, visioner om en motkultur, något som kunde motsvara exempelvis Kommunistiska manifestets: ”Proletärer i alla länder, förena er!” Det närmsta ett programförslag författaren kommer är när hon beskriver några ursprungsbefolkningars sätt att förhålla sig till barndomen; där skymtar ett alternativ. Några tips om barnuppfostran eller politiska åtgärdspaket åstadkommer hon inte; hon har helt enkelt för stränga krav på sitt resonemang för att kunna förenkla på det sättet. Vi kan inte bara träda ut ur denna vår kultur, hur mycket vi än vill ta avstånd från dess värderingar. Samtidigt kan man ju säga att blottläggande av dem i sig är en motståndshandling.

Lite märkligt är det väl, i en bok som träder fram till barnets försvar och är fullproppad med kulturella referenser, att inte Jesus är citerad. Men författaren tycks inte finna ursprunget till den upphöjda synen på barnet i kristendomen, även om jag antar att hon skulle skriva under på att ”himmelriket tillhör sådana som de.”

Granström kan tyckas vara en ovanlig författare; i utkanten av bokflodens jagcentrering och dagsaktualitet resonerar hon om allmänmänskliga värderingar och ställer samhällsfrågor i ett existentiellt perspektiv, utan att vilja beröra den religiösa tradition som annars brukar föra denna diskussion. Detta gäller såväl för denna bok som för hennes tidigare: Alltings mått, en essä- och diktbok om pornografin som samhällsspegel, och versromanen Osäkerhetsrelationen, om gränserna för naturvetenskapens sanningsanspråk.

Men hon är inte ensam om detta; kritiken av vår tids åtskillnad av jag och kropp återfinns exempelvis hos Nina Björk, som inte minst diskuterat just vår syn på föräldraskap, och i Kajsa Ekis Ekmans nyutkomna bok Varat och varan, där de nya liberala argumenten för prostitution och surrogatmödraskap granskas med liknande utgångspunkter. Kanske finns där en underjordisk rörelse ändå, ännu osynlig till och med för de inblandade. Vi får väl se om de tar barnen i hand och gör revolution snart.

Alva Dahl