Kärlek i vemodets tecken
Årets bok av Theodor Kallifatides heter Vänner och älskare. Formuleringen ”årets bok” ligger nära till hands, då det gäller den oerhört produktive Kallifatides.
Han har ju under årens lopp med framgång åstadkommit verk i olika genrer: självbiografiska romaner, kärleksromaner, kriminalromaner, tänkeböcker med mera. Många av dem är minnesvärda, inte minst fjolårets tidiga ”äreminne” över författarens moder.
Vänner och älskare börjar i dödens skugga. Georg Andréasson är chef för ABF i Stockholms län och har därmed inflytande över vissa delar av stadens kulturliv. En socialdemokratisk byråkrat av den typen brukar inbjuda till satir, eller i varje fall ironi, från författares sida. Den som förekommer här är mild.
Allvarligast är kanske vännens ord: ”Det jag avskyr är denna fruktansvärda inbillning att alla problem går att lösa, lite mer resurser så blir vi alla lyckliga eller i varje fall nöjda.” Georgs egna ord vid ett egendomligt tal han håller har ett vidare perspektiv än den individuelle tjänstemannens: ”Man kan inte bygga ett samhälle på skatter och bidrag utan några som helst idéer om hur det samhället skall se ut.” Vänner och älskare är dock inte en politisk roman – det är en skildring av Georgs två stora ”kärlekar”.
Hans hustru Marja, snart femtioårig före detta balettdansös, ligger döende på Danderyds sjukhus. Det har varit ett bra äktenskap. ”När de var unga åtrådde de varandra, när de blev medelålders kompletterade de varandra, och när de blev äldre tröstade de varandra för varandras brister.”
Under ungdomsåren ägnades mycket tid åt politik och ideologi. Enigheten var i princip fullständig bland vännerna i Marjas etta på Surbrunnsgatan. Familjen och kapitalismen skulle bort, proletariatet och socialismen gynnas och inte minst den sexuella revolutionen. Somliga hade bättre begrepp om framtiden och började ”i smyg” på universitet och högskolor och hade efter tjugo år viktiga positioner i samhället.
Efter den oundvikliga döden och avskedet av Marja, kan Georg bland hennes efterlämnade ting konstatera vilket oerhört utrymme han själv har tagit i hennes liv. Ett aldrig avsänt brev till en för honom okänd adressat förändrar emellertid chockartat hela hans uppfattning om deras äktenskap.
Kallifatides låter oss följa den mognadsprocess som Georgs upptäckt leder till. Från början dominerar negativa detaljer. Han småljuger, förtiger saker – det är som om Marja tagit sanningen med sig. Till slut verkar han dock ha besegrat sin svartsjuka. Kallifatides demonstrerar kunskapen om kärlek liksom om olika typer av kärleksskildringar.
Han har också inlevelse i olika aspekter av förälskelse. När Georg drabbas av hjärtinfarkt vid ett uppmärksammat offentligt tal, får han en viktig första hjälp av den unga Fabia Dimitrescu. Han har redan tidigare fäst sig vid henne vid ett tillfälligt möte.
Ett kärleksförhållande med henne har dock många hinder. Hans känsla av integritet har retroaktivt skadats genom upptäckten av Marjas otrohet. Vågar han satsa på kärleken igen? Han är en trött medelålders änkling, tjugo år äldre än Fabia. Den verkliga stötestenen är dock hennes hjälplösa kärlek till en svensk diplomat, gift och med barn, som hon följt hit.
Fabia och Georg företar till slut en bilresa till hennes hemland Rumänien. Det sker efter många svek från hennes sida, initierade av svensken. I Rumänien träffar de Fabias mor, före detta professor i latin, som gör ett gott intryck på Georg.
Hon håller för honom en privat föreläsning om Ovidius och hans påtvingade landsflykt. Modern vill att Fabia ska stanna i sitt hemland. Till Georgs glädje uttalar dock Fabia de smått bevingade orden: ”Den sanna exilen är att leva utan kärlek”.
Sådana aforistiska meningar är typiska för hans berättarteknik. Episoder avslutas med ett generellt påstående eller omdöme. Ofta är de vardagsfilosofiska, men ibland är de djupare och manar till eftertanke. Någon gång lockar de till motsägelser – eller är det bara när de behandlar svenskar? Fenomenet vore värt ett djupare studium.
Den svenske författaren Theodor Kallifatides, född i Grekland, har skrivit en kärleksroman (eller ska man säga två?) med vemod men ändå humor, glädje och värme.
Göran Stenbäcken
