"Judefrågan" i nuet
De som på 1930-talet i aggressivt eller bekymrat tonläge utgick från att judiska minoriteter i de europeiska nationalstaterna innebar ett reellt problem, eller en överhängande fara, såg saken på motsatt sätt. Det fanns också nyanser: judar som levt länge i staten och visat den sin lojalitet kunde accepteras. Skuldbeläggningen träffade då i första hand invandrarna från Östeuropa.
En gemensam utgångspunkt fanns emellertid i föreställningen om judarna som andra klassens medborgare. De var gäster och främlingar, inga riktiga tyskar eller svenskar, och till detta förhållande hade de att anpassa sig.
Där förekomsten av antisemitism erkändes, så skedde det i dessa kretsar per automatik med tillägget att den var självförvållad. Judarna avgjorde själva med sin livsstil om de ville utmana antisemitiska känslor eller ej.
Mot denna aningslösa acceptans av ”judefrågan” stod övertygelsen att problematiken var en konstruktion, rotad i uråldriga föreställningar.
Det var inte judarnas uppträdande, som utlöste antisemitismen. Det var denna som motiverade ”judefrågan”.
Det nazistiska maktövertagandet i Tyskland 1933 ställde frågan på dess spets. Det massmord i industriell skala vi känner som förintelsen genomfördes i tidiga 40-talet.
Men 1935 antogs de starkt diskriminerande Nürnberglagarna och i november 1938 skakades Tyskland av de pogromer, som gått till historien under den oegentliga benämningen ”kristallnatten”.
I ”Judefrågan”, en studie av tre svenska opinioner på 1930-talet – konservativ, kristen och socialdemokratisk – är Henrik Bachner angelägen att precisera vad som var möjligt att veta då och vad man inte visste. Det är självfallet ett hederligt förfaringssätt. Men det är svårt att nå ända fram; i ljuset av vad eftervärlden vet om vad som följde på 30-talet faller en djup skugga över somliga av aktörerna på den offentliga scenen. En ton av magistral efterklokhet blir svårfrånkomlig.
Sedan kvarstår som obehagligt faktum att två av de mest namnkunniga i samlingen, upptäcktsresanden Sven Hedin och litteraturkritikern Fredrik Böök, lät 40-talet komma och gå utan att låta sig på något avgörande sätt påverkas. Bachner måste förstås så att de kommit för lindrigt undan. Uppfattningen att de inte varit besmittade av antisemitism stämmer inte.
Författaren Bertil Malmberg tog däremot konsekvensen av den ohyggliga sanning han tvingades inse. Politikern Gunnar Heckscher var oanfrätt av antisemitism (själv med judisk far) men inte konsekvent mot vissa av 30-talets moderörelser.
Har vi själva, 70-talet år efteråt, lärt 30-talets läxa? Är främlingsrädslan ett okänt fenomen och avvärjande attityder mot skyddssökande medmänniskor en främmande hållning?
”Judefrågan” ger mer än en anledning att lyfta blicken från boken och tänka i nuet. Det är nog mer fruktbart än aldrig så berättigat moraliserande över ett gånget årtiondes trångsynthet.
Bengt Ingvar Ekman
